Sida:Sherlock Holmes äventyr - Fjärde samlingen.djvu/70

Den här sidan har korrekturlästs

befinna sig i en sådan ställning, att han ej skulle ha något emot, om ett dylikt papper bleve förstört.»

»Inte en statsman med lord Holdhursts redbara karaktär och fläckfria rykte.»

»Det är likväl ej omöjligt, och vi få inte helt och hållet skjuta det antagandet åt sidan. Vi ska' söka upp den ädle lorden i dag och finna ut, om han har några upplysningar att ge oss. Emellertid har jag redan satt spaningarna i gång.»

»Redan?»

»Ja, från stationen i Woking telegraferade jag till alla kvällstidningarna i London. Den här annonsen står i varenda en av dem.» Han räckte mig ett blad, rivet ur sin anteckningsbok. På detta stod med blyerts skrivet följande rader:

»EN BELÖNING AV TIO PUND utlovas åt den, som kan uppge numret på den droska, vilken kvällen den 23:dje maj kl. tre kvart på tio avlämnade en passagerare vid eller i grannskapet av den till utrikesministeriet ledande ingången vid Charles Street. Man hänvände sig till 221 B. Baker Street.»

»Är du säker på, att tjuven anlände i droska?»

»Nej, visst inte; men i vilket fall som helst är ju ingen skada skedd. Om mr Phelps har rätt i sitt påstående, att det ej finns något gömställe vare sig i rummet eller korridoren, måste ju den person, som bemäktigat sig hans papper, ha kommit utifrån. Och om han kom utifrån, när det ösregnade, och likväl ej lämnade några spår på linoleumsmattan, som undersöktes ett par minuter sedan han gått sin väg, så är ju mer än troligt, att han begagnat droska. Ja, jag tror, att vi med säkerhet kunna fastslå, att han kommit i droska.»

»Det låter mycket antagligt.»

»Detta är en av de ledtrådar, om vilka jag talade; en kan bli oss till nytta. Och så ha vi ringklockan — det kanske egendomligaste, mest framträdande draget hela i affären. Hur kom det sig, att klockan ringde? Gjorde tjuven det på trots eller på skryt? Var det måhända någon i hans sällskap, som på det sättet ville hindra brottets verkställande? Eller var det en ren tillfällighet? Eller var det kanske — — —?»

Han försjönk åter i djupa, allt uppslukande tankar, och jag, som var van vid dessa hastiga, oväntade skiftningar i hans sinnesstämning, tyckte mig förstå, att en ny möjlighet plötsligt uppenbarat sig för honom. Klockan var tjugu minuter över tre, då vi uppnådde ändpunkten för vår resa. Efter att i största hast ha ätit lunch på järnvägsrestaurationen, begåvo vi oss direkt till Scotland Yard. Holmes hade redan telegraferat till Forbes, som följaktligen väntade oss. Detektiven var en liten, rödhårig karl med skarpt och klokt, men långtifrån älskvärt utseende; hans sätt mot oss var kyligt och förbehållsamt, i synnerhet sedan han underrättats om i vad avsikt vi infunnit oss.

»Jag har mer än en gång hört talas om edra 'metoder', mr Holmes», sade han snäsigt.

»Ni tycks aldrig ha något emot att begagna alla upplysningar, som polisen ställer till ert förfogande; sedan försöker ni på egen hand reda ut saken och bringa kåren i vanrykte.»

»Ni misstar er fullkomligt», svarade Holmes lugnt. »Mitt namn har endast blivit nämnt i samband med yra av de femtiotre 'affärer', jag senast haft om händer — polisen har haft hela hedern av de återstående fyrtionio. Men ni är ursäktad, om ni ej har reda härpå — ni är ung och oerfaren; skulle ni likväl vilja gå framåt på er bana, råder jag er till att arbeta med, ej emot mig.»

»Jag skall bli mycket tacksam för en och annan liten