synts i pressen: den, som lästes i Journal de Geneve för den 6:te maj 1891, Reuters telegram i de engelsk tidningarna den 7:de maj, och slutligen de ovan antydda nyss utgivna breven. Av dessa redogörelser utgåvos de båda förstnämnda i mycket sammanträngd form; den sista är, som jag snart skall bevisa, en absolut förvrängning av sanningen. Mig tillkommer det att för första gången upplysa allmänheten om vad som verkligen tilldrog sig mellan professor Moriarty och mr Sherlock Holmes.
Som jag redan förut tror mig ha nämnt, hade det intima vänskapsförhållande, som existerade mellan mig och Sherlock Holmes i viss mån blivit modifierat genom mitt giftermål och kanske än mer genom mitt strax därefter fattade beslut att skaffa mig enskild praktik. Han vände sig visserligen ännu till mig i de fall, när han ansåg sig behöva en förtrogen till hjälp i sina efterforskningar; men detta hände mer och mer sällan; under år 1890 deltog jag endast i tre av hans »äventyr». Under hela vintern det året såväl som under den därpå följande våren såg jag i tidningarna, att han för franska regeringens räkning varit invecklad i en mycket viktig affär; jag fick från honom ett par helt kortfattade brev, avsända från Narbonne och Nimes, och slöt därav, att hans vistelse i Frankrike troligen skulle bli långvarig. Jag blev därför ej litet förvånad, när jag om kvällen den 24:de april fick se honom stiga in i mitt mottagningsrum. Till min stora ledsnad märkte jag, att han var magrare och blekare än vanligt.
»Ja, jag har arbetat och slitit ut mig, mer än jag egentligen bort», sade han som svar på min frågande blick; »jag har på sista tiden haft väl mycket att göra. Har du något emot, om jag stänger fönsterluckorna?»
Rummet upplystes endast av en på mitt skrivbord stående lampa. Holmes smög sig långsamt fram längs väggen; slog hastigt igen luckorna och fastgjorde dem ordentligt.
»Är du rädd för något?» frågade jag.
»Ja, det är jag.»
»För vad då?»
»För luftbössor.»
»Min käre vän, vad menar du?»
»Jag tror du känner mig tillräckligt, Watson, för att veta, att jag vanligtvis ej är nervös och lättskrämd. Men det är snarare bevis på dumhet än på mod, om man låtsas förakta en fara, som tränger sig alldeles inpå en. Får jag be dig om en tändsticka?»
Han blossade med välbehag på sin cigarrett, som tycktes ha en lugnande inverkan på honom.
»Jag hoppas du ursäktar, att jag kommer så här sent», sade han, »och du får också vara snäll förlåta om jag, när jag efter en stund lämnar ditt hem, tar en genväg och klättrar över trädgårasmuren.»
»Men vad betyder allt detta?» utbrast jag.
Han sträckte ut sin ena hand, och i lampskenet såg jag, att skinnet på knogarna var avskavt och blodigt.
»Det är inte bara luft, ser du», sade han småleende. Tvärtom — det är så fast och massivt, att det fördärvar ens händer, när man kommer i kollision med det. Är mrs Watson hemma?»
»Nej, hon är på besök hos goda vänner.»
»Jaså. Du är alldeles ensam då?»
»Ja.»
»I så fall generar jag mig inte för att be dig följa med mig till kontinenten på en åtta dar.»
»Varthän där?»
»Vart som helst — det gör mig precis detsamma.»
Det låg något under allt detta. Holmes hade ej för
