vana att alldeles oförberett ta sig ferier, och något i hans bleka, utmärglade ansikte sade mig, att hans nerver voro i högsta grad överansträngda. Han läste frågan i mina ögon, pressade fingertopparna hårt tillsammans, stödde armbågarna mot knäna och beredde sig att sätta mig in i situationen.
»Du har troligen aldrig hört talas om professor Moriarty?» började han.
»Nej, aldrig.»
»Däri ligger just det underbara och geniala i saken!» utbrast Holmes. »Karlen är så gott som allestädes närvarande i London, och likväl har ingen hört honom omtalas. Det är det, som i brottets annaler skaffat honom en så framskjuten plats. Jag säger dig på fullt allvar, Watson, att om jag kunde överlista den skurken, kunde befria samhället från honom, skulle jag känna, att min karriär nått sin höjdpunkt och med tillfredsställelse slå in på en annan och fridfullare bana. Oss emellan sagt, så ha de 'affärer', i vilka jag nyss lyckats vara av nytta för den kungliga familjen i Skandinavien och för franska republiken försatt mig i den ställning, att jag mycket väl kunde fortsätta det lugna liv, jag bäst tycker om, och ägna mina krafter åt kemiska undersökningar. Men jag skulle ej kunna, ha någon ro, ej sitta stilla i min stol, om jag trodde, att en sådan man som professor Moriarty ostraffad vandrade omkring på Londons gator.»
»Vad har han gjort då?»
»Han har haft en högst märkvärdig karriär. Han är av god familj och har åtnjutit en utmärkt uppfostran; och av naturen är han begåvad med en fenomenal lätthet för matematik. Vid tjuguett års ålder skrev han en avhandling om det binomiala teoremet och förvärvade därmed europeisk ryktbarhet. På grund härav blev han utnämnd till professor i matematik vid ett av de mindre universiteten och hade efter allt att döma den mest lysande levnadsbana framför sig. Men karlen har fäderneärvda böjelser av det mest diaboliska slag. Han stammar från en släkt, för vilken brott ej varit främmande, och hans ovanliga förståndsgåvor gjorde hans brottsliga tendenser än farligare. Allehanda rykten om honom kommo i omlopp i universitetsstaden, och slutligen blev han tvungen att begära avsked; han flyttade då hit till London och ger nu privatlektioner i matematik åt sådana, som vilja in vid krigsskolan. Detta är vad världen har sig bekant om honom; det jag nu ämnar berätta, har jag själv upptäckt.
»Du vet nog, Watson, att ingen känner bättre till den högre förbrytarevärlden i London än jag. I åratal har jag varit medveten om, att bakom ogärningsmännen stod en makt, en hemlig, väl organiserad institution, som ständigt ställde sig i lagens väg och skyddade missdådaren. Gång på gång har jag i de mest olikartade fall — förfalskning, inbrott, mord och rån — känt närvaron av denna makt, och jag har spårat dess inflytande i många av de oupptäckta brott, i och för vilka man ej vänt sig till mig personligen. I åratal har jag sökt lyfta den slöja, bakom vilken denna hemlighetsfulla organisation döljer sig, och slutligen slog den timme, då jag fick tråden i min hand och följde den, tills den efter tusentals skickligt uppfunna krokar och svängningar förde mig till den framstående matematikern, f. d. professor Moriarty.
»Han är brottets Napoleon, Watson. Det är han, som planlägger och organiserar allt det onda, som sker i denna stora stad, och det är honom man kan anklaga för, att så många ogärningar förbli oupptäckta. Han är ett snille, en filosof, en abstrakt tänkare av främsta slag. Han har en underbart konstruerad hjärna. Han
