anklagades bänk. Jag säger er, att dit kommer jag aldrig. Ni hoppas kunna slå och tillintetgöra mig, och jag säger er, att det skall aldrig lyckas er. Om ni är skicklig nog, att enligt er vilja dra mig i fördärvet, så var viss på, att samma öde skall drabba er.'
»'Ni har i kväll sagt mig en hel massa artigheter, mr Moriarty', sade jag. 'Låt mig till gengäld säga er, att om jag vore fullt säker på den förra eventualiteten skulle jag i allmänhetens intresse med glatt mod underkasta mig den senare.'
»'Jag kan lova er, att åtminstone den ena skall gå i fullbordan', brummade han, vände mig ryggen och gick blinkande och plirande sin väg.»
»Sådan var min egendomliga intervju med professor Moriarty. Jag medger, att den hade en obehaglig verkan på mig. Hans lugna, precisa sätt att tala lämnar intet tvivel om uppriktigheten av hans ord. Nu säger du naturligtvis: 'varför anropar du inte polisens skydd mot honom?' Jag gör det ej därför, ser du, att det är från hans agenter och hantlangare slaget då skulle drabba mig — jag har säkra bevis på, att så skulle bli händelsen.»
»Har du redan blivit anfallen?»
»Min käre Watson, professor Moriarty är ej den, som låter gräset gro under fötterna på sig. I dag vid tolvtiden måste jag för ett par affärers skull gå till Oxford Street. När jag gick tvärs över gatan från Bentinck Street till Welbeck Street, susade en med två hästar förspänd lastvagn i full fart alldeles tätt förbi mig. Jag hoppade upp på trottoaren just i tid att ej bli överkörd. Efter den betan höll jag mig på trottoarerna, Watson, men när jag gick ner för Vere Street föll en tegelsten från ett av hustaken och slogs i bitar rätt framför fötterna på mig. Jag tillkallade polis, och huset undersöktes. Uppe på taket låg en massa skiffer och tegel, som skulle användas till reparationer, och man sökte övertyga mig om, att blåsten slagit ner en av stenarna. Naturligtvis förhöll det sig ej så, men jag kunde ingenting bevisa. Jag tog en droska och begav mig till min brors rum vid Pall Mall, där jag tillbragte resten av dagen. På väg hit till dig anfölls jag av en gatstrykare, beväpnad med en stor knölpåk. Jag fällde honom till marken, och polisen burade in honom; men jag kan med all säkerhet säga dig, att ingen kommer att finna spår av minsta förbindelse mellan den stackars uslingen, mot vars framtänder jag har skrapat mina knogar, och den hygglige, tillbakadragne privatläraren, som tio mil härifrån i denna stund kanske låter sina elever lösa problem på svarta tavlan. Undra inte på, Watson, om det första jag gjorde, när jag kom in hit, var att stänga fönsterluckorna och inte heller, om jag ber dig få lämna ditt hus på en mindre i ögonen fallande väg än just genom förstugudörren.»
Jag hade mången gång beundrat min väns mod och kallblodighet, men aldrig mer än nu, när han med största lugn satt och räknade upp hela den serie av olyckstillbud, vilka tvivelsutan gjort hans dag allt annat än angenäm.
»Du stannar naturligtvis här över natten?» sade jag.
»Nej tack, min vän; du skulle kanske finna, att jag är en farlig gäst att ha i huset; mina planer äro redan fullfärdiga — allt skall nog gå bra. Saken är så långt framskriden, att man utan min hjälp kan företaga arresteringarna, fast min närvaro är nödvändig för brottslingarnas fällande. Det är därför bäst, att jag reser bort under de få dagar, som återstå, innan polisen äger frihet att handla, och det skulle vara särdeles roligt, om du ville göra mig sällskap till kontinenten.»
»För tillfället har jag inte några patienter», sade jag,
