»och dessutom är min granne mycket hjälpsam. Jag skulle ingenting ha emot att följa med.»
»Kan du bli färdig till i morgon bittida?»
»Ja, om det är nödvändigt, att du ger dig av då.»
»Det är alldeles oundgängligen nödvändigt. Låt mig nu ge dig dina förhållningsorder, min käre vän, och på samma gång be dig att följa dem till punkt och pricka. Kom ihåg, att vi två, du och jag, gemensamt spela mot den mest begåvade skurk och det mäktigaste syndikat av missdådare, som finnas i Europa. Hör nu noga på! Du skall redan i kväll skicka en pålitlig karl ner till Victoriastationen med det resgods, du ämnar ta med dig. Sätt varken namn eller adress på dina effekter. I morgon bittida skall du skicka efter en droska, men säg till den, som hämtar den, att ta varken den första eller andra, som far förbi. Hoppa kvickt in i droskan och kör till den del av Lowther Arcade, som vetter åt The Strand; skriv upp adressen åt kusken på en bit papper och bed honom ej kasta bort den. Håll pengarna i beredskap, hoppa ur, så snart droskan stannat, och gå så fort du kan genom Arkaden; laga att du når dess andra sida klockan en kvart över nio. Alldeles invid hörnet håller en liten täckvagn; kusken har en lång, svart kappa, vars krage är kantad med rött. Stig in i vagnen, och du skall komma fram till Victoria i tid för snälltåget till Dover.»
»Var skall jag träffa dig?»
»Vid stationen. Förstaklasskupén nr 2, från lokomotivet räknat, är reserverad åt oss.»
»Vagnen är således vårt mötesställe?»
»Ja.»
Förgäves yrkade jag på, att Holmes skulle stanna över natten. Det framgick tydligt av hans sätt, att han trodde sig möjligen bli orsak till bråk eller besvär, och därför gick han sin väg. Med ännu ett par ord angående morgondagens planer följde han med mig ut i trädgården, klättrade över muren ner på Mortimer Street, visslade genast på en droska och åkte bort.
Om morgonen lydde jag Holmes' förhållningsorder punkt för punkt. En droska anskaffades med sådana försiktighetsmått, att den på intet sätt kunde vara en, som man möjligen hållit i beredskap åt oss, och strax efter frukosten for jag till Lowther Arcade genom vilken jag ilade, så fort benen ville bära mig. En täckvagn väntade vid trottoarkanten; kusken var insvept i en mörk kappa, och i samma ögonblick som jag steg in, snärtade han till hästen och körde med ursinnig fart till Victoriabangården. Jag hade ej väl kommit ur vägen, förrän han vände om och åkte bort utan att ens se efter vart jag tog vägen. Hittills hade allt gått bra. Mitt »gepäck» var på stationen, och jag hade ingen svårighet att finna den av Holmes omnämnda kupén, i synnerhet som i hela tåget ej fanns mer än denna, som var reserverad. Det enda, som nu oroade mig, var, att Holmes ej syntes till. Stationsklockan felade ej mer än sju minuter i den för tågets avgång bestämda tiden. Förgäves letade jag bland grupper av resande och avskedstagande efter min väns smärta gestalt — han fanns ingenstädes att skåda. Jag tillbragte ett par minuter med att hjälpa en gammal vördnadsvärd italiensk präst, som på sin brutna engelska sökte göra begripligt för en bärare, att hans resgods skulle poletteras direkt till Paris. Sedan jag därefter än en gång gått ett slag fram och tillbaka på perrongen, återvände jag till min vagn, där jag fann, att bäraren, trots att kupén var reserverad, givit mig den gamle italienske prästmannen till reskamrat. Det lönade ej mödan att söka klargöra sakens läge för denne — min italienska var om möjligt ännu sämre än hans engelska — jag ryckte i förtvivlan på axlarna och
