kunde mäta sig med honom. Men jag trodde, att jag fullkomligt satt dem in i spelet. Nu är det kanske bäst, att du beger dig hem till England igen, Watson.»
»Varför det?»
»Troligen blir det hädanefter farligt att vara i mitt sällskap. Den här karlen är nu utan sysselsättning. Om han reser tillbaka till London, är han förlorad. Känner jag honom rätt, ägnar han från denna stund alla sina krafter, all sin begåvning åt ett enda mål: att utkräva hämnd på mig. Han gav mig under vår intervju en tydlig vink härom, och jag tror nog, att han menade, vad han sade. Jag råder dig verkligen på fullt allvar att återvända till din praktik.»
Hans uppmaning möttes ej av gillande, det förstås av sig själv: jag var gammal, krigserfaren soldat lika väl som gammal trogen vän. Vi tillbragte en god halvtimme med att från alla sidor dryfta saken, och fö den var, att vi samma kväll begåvo oss på väg till Genève.
En hel vecka strövade vi omkring i Rhônedalen, varefter vi från Lenk över Gemmi-passet, som ännu var täckt av djup snö, och Interlaken, begåvo oss till Meiringen. Det var en härlig färd; den friska vårgrönskan i dalarna kontrasterade behagligt mot bergens glänsande vita snöhölje; men hur mycket vi än njöto av den för kropp och själ uppfriskande utflykten, märkte jag tydligt, att Holmes ej ens för ett ögonblick glömde den skugga, som låg över hans levnadsstig. Såväl i Alpernas lugna, hemtrevliga byar som i de ensliga, otillgängliga bergpassen sade mig de forskande blickar, han kastade kring sig, och den uppmärksamhet, med vilken han betraktade varje mötande vandrare, att han visste sitt liv hotat och att vi, varthän vi än ställde våra steg, ej skulle kunna undgå faran.
En gång, minns jag, då vi färdades över Gemmi och vandrade längs den melankoliska Daubensee, att ett stort klippblock med brak och dån störtade ner i sjön bakom oss. Holmes rusade ögonblickligen upp på en närbelägen bergkam och sträckte sig spejande åt alla håll. Förgäves försäkrade vår vägvisare honom, att det i vårbrytningen och just på det stället var mycket vanligt, att stenar lossnade. Han sade ingenting, men såg på mig med en min, som visade en helt annan uppfattning av saken. Och likväl var han ej, trots all sin vaksamhet och försiktighet, nedstämd till lynnet. Tvärtom kan jag aldrig minnas honom vid gladare och muntrare sinnesstämning. Gång efter annan försäkrade han mig, att han med glädje skulle offra sitt liv, om han kunde befria samhället från professor Moriarty.
»Jag tror mig tryggt våga påstå, Watson, att jag ej levt förgäves», anmärkte han. »Om jag visste, att min levnadssaga i afton toge slut, skulle jag med jämnmod och sinneslugn se tillbaka på den tillryggalagda vägen. Luften i London är mildare, renare och bättre att inandas nu, än för några år sedan. Jag vet, att jag i de tusentals 'fall', 'affärer' eller 'äventyr', som du kallar dem, i vilka jag varit inblandad, aldrig stått på våldets, brottets och orättrådighetens sida. På sista tiden har jag känt mig frestad att söka lösa de problem, naturen uppställer, hellre än dem, för vilka vårt artificiella samhällsskick är ansvarigt. Du skriver sista kapitlet av dina 'memoarer' den dag, Watson, då jag sätter kronan på mitt livsverk och tar tillfånga eller dödar Europas skickligaste och farligaste missdådare.»
Jag skall nu i korthet, men så noggrant som möjligt berätta det lilla, som återstår att förtälja. Det är ej ett ämne, vid vilket jag gärna uppehåller mig, men plikten bjuder mig, att ej utelämna någon detalj.
Den 3:dje maj kommo vi fram till den lilla byn
