sade min vän allvarligt ; »du skall få se, att det ej dröjer länge, innan vi få höra av henne igen.»
Holmes förutsägelse gick snart i fullbordan. Fjorton dar förgingo, och under tiden hade mina tankar mer än en gång sysselsatt sig med miss Hunter. På vilken av livets många egendomliga sidovägar hade hon råkat in? Den ovanligt höga lönen, de besynnerliga villkoren, de föga fordrande plikterna pekade alla hän på något abnormt, fast det var mig alldeles omöjligt att säga, huruvida det var ett infall eller en komplott, huruvida karlen var en filantrop eller en bov. Vad Holmes angår, så satt han ofta hela timmar igenom med rynkad panna och frånvarande min; men så fort jag förde samtalet på miss Hunter blev han otålig. »En utgångspunkt! En utgångspunkt!» utropade han retligt. »Jag kan inte slå tegel utan lera!» Men han slutade alltid med några frammumlade ord om, att ingen syster till honom någonsin skulle ha fått antaga en dylik plats.
Det telegram, vi slutligen mottogo, kom sent en kväll, just som jag beredde mig att gå till sängs och Holmes gjorde sig i ordning för en av sina »vaknätter». Det hände nämligen ganska ofta, att jag lämnade honom sysselsatt med sina retorter och provrör och fann honom i samma ställning, när jag på morgonen kom ned till frukosten. Han öppnade den lilla papperslappen, läste hastigt igenom innehållet och räckte den sedan till mig.
»Var snäll och titta efter tågtiderna i kommunikationstabellen», sade han och återvände till sina kemiska undersökningar.
Telegrammet var kortfattat och lydde sålunda:
»Var snäll kom till hotell Svarta Svanen i Winchester i morgon vid tolvtiden. Kom! Jag vet alls ingen råd.
Hunter.»
»Kommer du med mig?» frågade Holmes.
»Det gör jag gärna.»
»Se efter det tåg, som passar då!»
»Det går ett härifrån klockan halv tio», sade jag efter en titt i min Bradshaw. »Det är framme i Winchester klockan halv tolv.»
»Det passar bra. Men då är det också bäst, kanske, att jag inte mer i kväll bryr mig om min undersökning av ättiksyrorna — vi behöva nog vara utvilade i morgon.»
Vid elvatiden följande dag voro vi ett gott stycke på väg till Englands gamla huvudstad. Holmes hade hela tiden suttit begraven i högar av tidningar, men sedan vi kommit över gränsen till Hampshire, kastade han bort dem och började intressera sig för landskapet. Det var en härlig vårdag; himlen var klarblå och betäckt med små ulliga, vita moln, som långsamt seglade från väster till öster. Solen strålade och värmde, men i luften fanns en viss frostig kyla, som skärpte och livade människornas domnande livsandar. Hela vägen, ända bort mot Aldershots runda kullar, tittade lantgårdarnas små röda eller grå tak fram genom det nyss utspruckna lövverkets ljusgröna färgmassa.
»Se de inte bra vackra och trevliga ut!» utbrast jag med en stadsbos hela entusiasm.
Holmes skakade på huvudet.
»Vet du vad, Watson, sade han, »ett sinne sådant som mitt, har den olägenheten med sig, att det betraktar allt från sitt yrkes synpunkt. Du ser på de där långt från varandra belägna husen och beundrar deras skönhet. Jag ser också på dem, men den enda känsla, som därvid smyger sig över mig, är tanken på, hur isolerat de ligga och hur lätt ett brott kan bli begånget inom deras murar.»
