»Detta» befanns vara en halvbränd vaxtändsticka, så smutsig och lerig, att den liknade en liten träflisa.
»Jag begriper inte, hur den kunnat undgå min uppmärksamhet», sade inspektören med ett uttryck av förargelse.
»Den var alldeles osynlig — den låg fullkomligt begraven i leran. Jag såg den, därför att jag sökte efter den.»
»Vad menar ni? Väntade ni att finna den?»
»Jag ansåg det ej otroligt», svarade Holmes.
Han tog skodonen ur påsen och jämförde dem med fotspåren på marken. Sedan klättrade han upp ur hålan och kravlade en stund omkring bland de buskar och höga ormbunkar, som kantade densamma.
»Jag tror inte, att det finns några mer spår», sade inspektören; »jag har undersökt marken hundra meter i alla riktningar.»
»Jaså», sade Holmes och steg upp: »då vore det ju en ren näsvishet av mig att göra det omigen. Men jag skulle gärna, innan det blir mörkt, vilja ta en liten promenad över heden för att lära känna terrängen. Hästskon stoppar jag i fickan — hästskor anses ju som goda talismaner.
Överste Ross, som under min väns systematiska och ytterst noggranna undersökning börjat visa tecken till otålighet, såg på sin klocka.
»Skulle ni vilja följa med mig tillbaka, mr Gregory», sade han. »Jag har åtskilligt att fråga er till råds om; särskilt ber jag er säga mig, om det ej är vår skyldighet mot allmänheten att stryka hästens namn från tävlingslistan.»
»Visst inte !» utbrast Holmes med stor bestämdhet. »I ert ställe skulle jag låta det stå kvar.»
Översten bugade sig.
»Det gläder mig att höra er åsikt», sade han. »När ni slutat er promenad, finner ni oss i villan där borta. Vi följas väl åt in till Tavistock?»
Han gick sin väg med inspektören, under det Holmes och jag långsamt vandrade bort över heden. Solen höll på att gå ner bakom Capletonstallarna, och den långsamt sluttande marken framför oss lyste i rikaste guldgult, som övergick till de bjärtaste eldröda och varmaste dunkelbruna färgskiftningar på de ställen, där vissnade ormbunkar och frostbitna törnbuskar uppfångade de sista strålarna från dagens stjärna. Men landskapets skönhet gjorde ej minsta intryck på min vän, som var försjunken i djupa tankar.
»Ja — så här förhåller det sig nog, Watson», sade han slutligen. »Låt oss för ögonblicket ej bry oss om, vem som mördat John Straker, utan endast försöka ta reda på, vad det blivit av hästen. Och om man antar, att denne före eller efter tragedien slitit sig lös, så blir frågan den: varthän har han begivit sig? Hästen är ett mycket sällskapligt sinnat djur. Lämnad åt sig själv, skulle den vi nu äro på spaning efter, ha följt sin instinkt och antingen återvänt till King's Pyland eller gått till Capleton. Antagligt är ej, att han nu springer lös omkring på heden. I så fall skulle någon troligen ha sett honom. Och varför skulle zigenarna ha stulit honom? Dylikt slags folk ge sig alltid i väg, när de höra talas om krångel och bråk — de ha i allmänhet ingen lust att komma i delo med polisen. Dessutom skulle de aldrig lyckas sälja en sådan häst — de skulle bara utsätta sig för stor risk utan att vinna något på kuppen. Det ligger ju i öppen dag.»
»Var är han då?»
»Jag har redan sagt, att han gått antingen till King's Pyland eller till Capleton. Nu finns han inte vid King's Pyland — följaktligen är han vid Capleton. Låt oss ta denna hypotes till utgångspunkt och se, varthän
