| IV. | Lord Singlefords »Rasper» (violett mössa, svarta tröjärmar). |
»Vi togo tillbaka vår anmälan om vår andra häst i förlitande på ert löfte», sade översten. »Men vad är detta?! Silver Blaze tycks vara favorit?»
»Fem mot fyra på Silver Blaze», skreks från arenan. »Femton mot fem på Desborough!»
»Alla numren äro uppe!» utbrast översten. »Alla sex! Då startar ju min häst med!»
I detsamma kom en kraftigt byggd fux ut från vågen och travade förbi oss. Jockeyen bar överste Ross's färger: svart och rött.
»Det är inte min häst», sade översten. »Det där djuret har inte ett enda vitt hår på hela sin kropp. Vad har ni ställt till för spektakel, mr Holmes?»
»Lugn, lugn! Låt oss se, hur han reder sig», sade min vän utan minsta tecken till sinnesrörelse.
Under ett par minuter tittade han uppmärksamt genom min fältkikare.
»Utmärkt — en briljant start!» utbrast han slutligen. »Här komma de — just i svängen.»
Från vår plats i vagnen hade vi en ovanligt god utsikt. De sex rivalerna sprungo så tätt intill varandra, att samma täcke kunde räckt till för dem alla; men ungefär mitt på banan sköt Capletons granna färg före de andra. Innan de hunnit förbi oss, skyggade emellertid Desborough och kastade sig åt sidan. Överstens häst gjorde en spurt och kom till målet goda sex hästlängder före sin medtävlare, under det härtigens av Balmoral Iris blev en dålig tredje.
»Priset är i alla händelser mitt», flämtade översten och torkade sig i pannan. »Jag erkänner, att jag ej har minsta aning om, hur det här gått till. Tycker ni inte, att ni nu bevarat er hemlighet tillräckligt länge, mr Holmes?»
»Jo visst, herr överste. Ni skall också straxt få veta, hur allt hänger tillsammans. Låt oss först gå och se på hästen. Här är han», fortsatte Holmes, när vi kommit in på det helgade område, dit endast hästarnas ägare och dessas vänner äga tillträde. »Ni behöver bara tvätta hans huvud och ben med sprit, och ni skall få se er gamle välbekante Silver Blaze igen.»
»Ni gör mig alldeles stum av häpnad.»
»Jag fann honom i händerna på en hästskojare och tog mig friheten låta honom löpa just sådan, som denne i sin välvishet styrt till honom.»
»Min bäste herre, ni har gjort ett riktigt underverk. Hästen är i yppersta kondition — han har aldrig gått bättre än i dag. Jag ber tusen gånger om ursäkt, att jag vågat tvivla på er skicklighet. Ni har gjort mig en utomordentligt stor tjänst genom att skaffa min häst tillrätta; ni skulle göra mig en ännu större, om ni kunde taga reda på John Strakers mördare.»
»Det har jag redan gjort», sade Holmes lugnt. Både översten och jag stirrade i högsta förvåning på honom.
»Ni har fått reda på honom! Var är han då?»
»Här!»
»Här? Var?»
»För tillfället befinner han sig i mitt sällskap.»
Översten blev eldröd av förargelse.
»Jag vet mer än väl, mr Holmes, att jag är er gäldenär», sade han, »men jag nödgas anse ert utlåtande antingen som ett ovanligt dåligt skämt eller som en grov förolämpning.»
Sherlock Holmes skrattade.
»Jag ber er vara övertygad om, att jag aldrig satt ert namn i förbindelse med något brott, herr överste», sade han; »den verkligen mördaren står alldeles bakom er.»
