I vilken avsikt? I brottslig avsikt, antagligen, ty varför skulle han eljes ge sin egen stallpojke ett sömnmedel? Men orsaken kunde jag ej genast finna ut. Man har många gånger förr hört talas om tränare, som förskaffat sig stora penningesummor på det viset, att de genom agenter hållit mot sina egna hästar och sedan på ett eller annat sätt hindrat dessa från att vinna. Ibland ha de stått i komplott med en jockey, ibland ha de begagnat sig av mindre riskabla, tillförlitligare medel. Vilket var det väl här? Jag hoppades, att innehållet i Strakers fickor skulle hjälpa mig att få den frågan nöjaktigt besvarad.
Det blev också händelsen. Ni kommer nog ihåg den egendomliga kniv, som fanns i den döde mannens hand, en kniv, som ingen förståndig människa skulle ha ens drömt om att använda som vapen. Det var ett slags kniv, som doktor Watson säger brukas vid några av de svåraste ögonoperationer, som finnas. Och meningen var att den natten begagna den i och för ett ytterst vanskligt tilltag. Med er mångåriga och vidsträckta erfarenhet i allt, som rör hästsporten, vet ni nog, överste Ross, att man kan göra en liten inskärning på ena senan i hästens knäveck och göra det under huden så omärkligt, att intet spår av snittet kan upptäckas. En sålunda behandlad häst börjar lindrigt halta, och orsaken härtill tillskrives i de flesta fall en under rastandet uppkommen försträckning eller en 'släng' av reumatism — man tänker aldrig på bedrägligt förfarande.»
»Den uslingen! Den skurken!» skrek översten i fullt raseri.
»Vi ha här förklaringen på, varför John Straker tog hästen ur stallet. Ett så nervöst, känsligt djur skulle med all säkerhet ha väckt till och med en sovande björn, så snart han kände sticket. Det var således absolut nödvändigt, att operationen försiggick ute i det fria.»
»Så dum och blind jag varit!» utbrast översten.
»Det var naturligtvis därför, han behövde ljus — det var därför han strukit eld på tändstickan.»
»Ja visst. Men när jag undersökte hans tillhörigheter hade jag den stora turen att upptäcka ej endast hans brott utan även motivet till detsamma. Herrar bruka vanligen ej bära annat folks räkningar i sina fickor — man har i allmänhet nog av sina egna. Jag gissade straxt, att Straker förde en dubbeltillvaro och underhöll två hushåll. Den räkning, jag fann, utvisade, att det var ett fruntimmer med i spelet och därtill ett, som hade dyrbara vanor. Hur frikostig ni än är mot edra underlydande, herr överste, kan man likväl knappt antaga, att dessa ha råd bestå sin hustru eller sina döttrar med promenadkostymer, som kosta tjugu guinéer stycket. Utan att mrs Straker anade innebörden av mina frågor förhörde jag henne angående klädningen, och sedan jag fått veta, att den ej varit bestämd åt henne, skrev jag upp sömmerskans adress. Genom att visa denna Strakers porträtt, skulle jag snart komma på det klara med den mystiske Darbyshire.
»Från detta ögonblick låg saken i öppen dag för mig. Straker hade lett hästen ner i hålvägen, varifrån ljusskenet ej kunde skönjas. Simpson hade under flykten tappat sin halsduk, och Straker hade tagit upp den, möjligen i avsikt att med densamma binda hästens ben. Anländ till hålvägen, strök han eld på tändstickan, men hästen blev skrämd av den plötsligt uppflammande lågan, och med den underbara instinkt, som säger djur, när fara är å färde, slog han bakut och träffade Straker mitt i pannan. Trots regnet hade Straker, för att bättre kunna utföra sitt vanskliga arbete, tagit av sig ytterrocken, och när han föll
