men han åt i allmänhet ytterst litet, och hans vanor i övrigt voro så enkla, att de gränsade till späkning. Med undantag av det då och då återkommande bruket av kokain, hade han inga »synder och laster», och han njöt bedövningsmedlet som motvikt mot vardagslivets enahanda, endast när han var utan sysselsättning och tidningarna voro mer än vanligt ointressanta.
En dag tidigt på våren hade han likväl låtit övertala sig att följa med mig ut i Parken, där almarna prunkade i sin nya lövskrud och kastanjeträdens bruna, klibbiga »spjutspetsar» höllo på att brista och släppa fram de första ljusgröna, finflikade bladen. I två hela timmar hade vi strövat omkring, mestadels under fullständig tystnad, så som ofta är fallet med människor, vilka äro goda, intima vänner. Klockan var nära fem, när vi kommo tillbaka till Baker Street.
»De' har varit en herre här och frågat efter herrn», sade vår lille betjäntpojke, när han öppnade dörren för oss.
Holmes betraktade mig förebrående.
»Där ser du nyttan av eftermiddagspromenader», sade han. »Har den där herrn gått sin väg igen?»
»Ja, de' har han.»
»Bad du honom inte stiga in?»
»Jo visst — och de' gjorde han också.»
»Hur länge väntade han?»
»En god halvtimme. Han va' mycke' orolig av sig — han gick fram och tillbaka i rummet mest hela tiden, han va' här. Ja' stod utanför dörren och kunde höra honom. Slutligen kom han ut i korridoren. 'Ämnar den här karlen aldrig komma hem?' sa' han. Ja, de' va' hans egna ord, vet herrn! 'Herrn behöver bara vänta en liten stund', svara' ja'. 'Då går ja' ut i friska luften', sa' han, 'här inne blir man ju närapå kvävd. Ja' kommer snart igen', sa' han, och därmed for han på dörren. Alla mina invändningar tjäna' rakt ingenting till.»
»Ja — ja — du har gjort ditt bästa», sade Holmes, i det vi stego in i vårt arbetsrum. »Men det är tusan så förargligt, Watson! Här har jag nu gått och längtat efter en liten 'affär', och att döma av den här mannens otålighet, tycktes han ha haft något av särdeles stor vikt att rådgöra med mig om. Hallå! Det är inte din pipa, som ligger där borta på bordet. Den främmande herrn måste ha glömt sin kvar. En trevlig gammal 'snugga' — långt skaft och munstycke av det ämne, som tobakshandlandena kalla bärnsten. Jag skulle bra gärna vilja veta, hur många 'äkta' bärnstensmunstycken det finns i London. Somligt folk tror, att bärn-stenen är äkta, när det sitter en fluga inuti den. Det är inte många, som ha reda på, att konsten att pressa falska flugor in i falsk bärnsten blivit ett lönande hantverk. Men karlen måtte ha varit mycket orolig och ängslig till sinnes, när han kunde glömma en sak, på vilken han tydligen sätter stort värde.»
»Hur vet du, att han sätter stort värde på den här gamla snuggan?»
»Jo, den har som ny troligen ej kostat mer än sju shillings ungefär. Nu har den, som du ser, blivit lagad två gånger, ena gången på skaftet, andra gången på munstycket, och vid båda tillfällena med beslag av silver, vilket kostat mer än en ny pipa. Ägaren måste sätta stort värde på ett föremål, som han låter laga, när han för mindre än vad lagningen kostat, kunde skaffa sig ett nytt av samma slag.»
»Något mer?» frågade jag, ty Holmes vred och vände pipan i alla riktningar och betraktade den på sitt vanliga egendomliga, tankfulla sätt.
»Pipor äro emellanåt ganska intressanta små tingestar», sade han; »få saker äga större individualitet
