älskar i allmänhet ej att med främlingar tala om sina husliga angelägenheter — det är motbjudande, pinsamt rent av att diskutera sin hustrus uppförande med människor, som man aldrig förr sett — det är förskräckligt att nödgas göra det. Men jag är alldeles rådvill och måste ha hjälp.»
»Min bäste mr Grant Muno — —», började Holmes.
Främlingen sprang upp från sin stol.
»Hur?» ropade han. »Ni vet således, vem jag är?»
»Om ni önskar bevara ert inkognito», sade Holmes leende, »skulle jag råda er att ej skriva ert namn inuti er hatt eller åtminstone ej vända dess innersida mot den person, ni talar med. Jag ämnade just säga, att min vän och jag ha i det här rummet lyssnat till mången sällsam berättelse och ha ofta varit lyckliga nog att kunna återföra lugn och frid till oroliga, betryckta hjärtan. Jag hoppas, att vi skola kunna göra detsamma även för er. Skulle ni emellertid, enär det måhända är ett fall, som fordrar snabbt ingripande, vilja utan uppskov ge mig de detaljer, ni anser mig behöva veta.»
Vår gäst förde än en gång handen över pannan — det tycktes honom nästan omöjligt att tala. Hans uttryck, hans rörelser, hela hans beteende sade mig, att han var en tillbakadragen, förbehållsam människa med en viss stolthet i karaktären, en stolthet, som kom honom att snarare dölja sina sår och oförrätter än utsätta dem för världens blickar. Slutligen gjorde han med sin knutna hand en gest, som om han kastat alla betänkligheter över bord, och började sin redogörelse.
»Saken förhåller sig på följande sätt, mr Holmes», sade han. »Jag är gift sedan tre år tillbaka. Under hela denna tid ha min hustru och jag ömt älskat varandra och levt ovanligt lyckligt tillsammans; jag tror ej, att ett sällare par någonsin funnits. Vi ha ej haft den minsta meningsskiljaktighet vare sig i tanke, ord eller gärning. Och nu, sedan förra måndagen, har plötsligt en mur rest sig mellan oss — jag märker, att det i hennes liv och i hennes tankevärld finns något, om vilket jag svävar i lika stor okunnighet, som vore hon en för mig alldeles främmande kvinna. Vi ha kommit från varandra, och jag vill ha reda på orsaken därtill.
»Emellertid finns det en omständighet, som jag, innan jag går vidare, ber er ej förlora ur sikte, mr Holmes. Effie älskar mig. Låt aldrig en motsatt åsikt få insteg hos er. Hon älskar mig av hela sitt hjärta, av hela sin själ — hon har aldrig älskat mig högre än nu —jag vet det — jag känner det. Jag vill inte orda mer om den saken — en man märker lätt nog, när en kvinna älskar honom. Men nu står denna hemlighet lik en ogenomtränglig mur mellan oss, och vi kunna ej bli detsamma för varandra som förut, innan den blivit nedriven.»
»Var god giv mig några fakta, mr Munro», sade Holmes litet otåligt.
»Jag skall säga er allt vad jag vet om Effies föregående liv. Hon var änka, när jag gjorde hennes bekantskap, men hon var helt ung — endast tjugofem år. Hon hette mrs Hebron. Redan som barn hade hon kommit ut till Amerika, där hon bodde i staden Atalanta och där hon gifte sig med mr Hebron, en jurist med god praktik. Hon hade en liten flicka, men så bröt gula febern ut i trakten, och både hennes barn och hennes man dogo i den hemska sjukdomen. Jag har sett hans dödsattest.
»Hon fick avsmak för Amerika och reste hem till England, varest hon bosatte sig hos en gammal ogift tant i Pinner i Middlesex. Jag bör kanske tillägga, att
