hemlighetsfulla makt, som drog henne bort från plikt och make.
»Jag hade den dagen rest in till staden, men återvände hem med 2,40-tåget, i stället för med 3,36-expressen, som jag vanligen brukade. När jag trädde in i förstugan, kom vår lilla husjungfru med förskrämd uppsyn emot mig.
»'Var är frun?' frågade jag.
»'Hon är visst ute och promenerar', svarade flickan.
»Mina misstankar vaknade genast. Jag sprang upp i andra våningen för att förvissa mig om att min hustru ej fanns där. Händelsevis kom jag att kasta blicken ut genom ett fönster och fick se den tjänstflicka, jag nyss talat med, springa tvärs över ängen i riktning mot den lilla lantgården. Jag förstod naturligtvis genast anledningen. Min hustru hade gått dit igen och hade sagt till jungfrun att hämta henne, om jag oväntat skulle komma tillbaka. Ursinnig av vrede ilade jag ut, fast besluten att genast och för alltid göra slut på den förbannade historien. Jag såg min hustru och tjänstflickan i rask fart komma gående utefter vägen, men stannade ej för att tala med dem. I huset därborta fanns den hemlighet, som hotade förgifta mitt liv; och jag lovade mig själv, att den nu skulle bli bragt i dagen, hända vad hända ville. När jag kom fram, brydde jag mig ej ens om att knacka utan slog upp dörren och rusade in i förstugan.
I hela nedre våningen härskade lugn och ro; i köket stod en tekittel och kokade på spisen, och en stor svart katt låg hoprullad i en korg och sov, men av den kvinna, jag förut sett, fanns ej minsta spår. Jag sprang uppför trappan — även de två i övervåningen belägna rummen voro tomma och övergivna. Det fanns ej en människa i hela huset. Möblerna och de få prydnadssakerna voro av vanligaste, tarvligaste slag. Endast det rum, i vars fönster jag sett det sällsamma ansiktet, var bekvämt och elegant möblerat, och mina misstankar och min vrede fingo ny näring, då jag på kaminhyllan varseblev ett porträtt av min hustru — en stor fotografi, som hon på min begäran låtit taga endast några månader förut.
»Jag stannade kvar länge nog för att hinna bli övertygad om, att huset verkligen var tomt. Sedan begav jag mig med tungt hjärta hem igen. I förstugan kom min hustru mig till mötes, men jag var så ond, att jag ej ville tala med henne utan styrde kosan direkt in i mitt arbetsrum. Hon följde emellertid efter mig.
»'Jag är så ledsen över, att jag brutit mitt löfte, Jack', sade hon, 'men om du kände förhållandena, skulle du med all säkerhet förlåta mig.'
»'Tala om alltsammans för mig då', sade jag.
»'Det kan jag inte, Jack, det kan jag inte!' utbrast hon.
»'Det kan inte heller bli tal om något förtroende oss emellan, förrän du sagt mig, vem som bor i huset därborta och vem det är, som fått ditt porträtt', sade jag, i det jag störtade förbi henne och lämnade hemmet.
»Detta skedde i går, mr Holmes. Sedan dess har jag ej råkat min hustru och ej hört något mer om denna besynnerliga affär. Det var första gången någon misshällighet uppstått mellan min hustru och mig, och jag var så ängslig och uppskakad, att jag ej visste, vad jag skulle ta mig till. Då kom i morse plötsligt den tanken för mig, att jag borde vända mig till er med bön om råd och hjälp. Jag skyndade genast hit och lämnar nu utan all reservation saken i edra hän-der. Om det i min redogörelse finns någon detalj, som fordrar närmare förklaring, så var snäll och fråga mig. Men framför allt, säg mig genast, vad jag
