mitt val — men oss emellan sagt, så kan ni anse saken fullt avgjord.'
»'Jag vet verkligen inte, hur jag skall kunna uttrycka min tacksamhet, mr Pinner', sade jag.
»'Tala inte om det, min unge vän — det har bara gått er efter förtjänst! Det finns ju ett och annat — idel formaliteter — som jag måste avhandla med er. Ni har en bit papper liggande bredvid er. Var snäll och skriv: 'Härmed antager jag disponentbefattningen hos Franco-Midland järn- och stålmanufakturbolaget mot en minimilön av femhundra pund om året.'
»Jag gjorde som han bad mig, varefter han stoppade papperet i sin ficka.
»'En sak till — vad ämnar ni göra med Mawsons?'
»I min glädje hade jag totalt glömt Mawson.
»'Jag skall skriva och ta tillbaka min ansökan.'
»'Det är just det jag önskar att ni inte ska' göra', sade han. 'Jag har haft mycket bråk med Mawsons prokurist för er skull. Jag gick dit för att göra mig underrättad om er, och han var ytterst ohövlig, nästan oförskämd — anklagade mig för att vilja locka och tubba er från firman och annat mer av samma slag. Slutligen miste jag tålamodet. 'Om ni vill behålla en duktig karl', sade jag, 'så måste ni betala honom efter förtjänst.' Han tar hellre en liten lön hos oss än en stor hos er', sade han. 'Jag slår vad med er om en fempundsnot', sade jag, 'att ni inte ens får höra av honom, när han väl fått mitt anbud.' Jag går in på vadet!' sade han. 'Vi ha dragit honom upp ur rännstenen, och han kommer inte att överge oss så lätt.' Detta var hans egna ord.
»'En sådan ohyfsad kanalje!' utropade jag. 'Eftersom jag aldrig i hela mitt liv sett honom, behöver jag sannerligen ej ta någon hänsyn till honom — jag skall visst inte skriva, när ni hellre ser, att jag inte gör det!'
»'Det var hederligt av er', sade han, i det han steg upp. 'Jag är mycket glad över att ha lyckats skaffa min bror en så duktig, intelligent medarbetare. Här är edra pengar och här har ni brevet! Skriv upp adressen — 126 B, Corporation Street — och glöm ej, att mötestiden är kl. 1. God natt nu, och lycka till!'
»Detta är, så vitt jag minns, allt som tilldrog sig oss emellan. Ni kan nog föreställa er, doktor Watson, hur förtjust jag var över min utomordentligt stora tur. Jag satt uppe halva natten — glädjen hindrade mig från att sova — och dagen därpå reste jag med ett av de tidigaste morgontågen till Birmingham. Jag tog in på ett hotell vid New Street och begav mig vid tolvtiden till den uppgivna adressen.
»Jag kom en kvart för tidigt till mötesplatsen, men ansåg detta ej vara av någon betydelse. N:r 126 B var en passage mellan två stora butiker och slutade med en hög stentrappa, som i sin ordning förde till en massa våningar, uthyrda till kontor åt bolag eller enskilda affärsmän. Hyresgästernas namn stodo utsatta på väggen nedanför trappan, men någon antydan om, att Franco-Midland järn- och stålmanufakturbolaget här hade sin verksamhet stod ej att upptäcka. Jag fick hjärtat i halsgropen och började undra, om det hela möjligen var ett mindre väl lyckat skämt, då en herre kom fram och tilltalade mig. Han var mycket lik den person, som kvällen förut besökt mig, hade samma figur och röst, men var slätrakad och hade betydligt ljusare hår och hy.
»'Har jag den äran att tala med mr Hall Pycroft?' frågade han.
»'Ja', svarade jag.
