rum och blev tillsagd att fortsätta mitt arbete och komma igen på onsdagen. Listan var ej heller då färdig, och jag fortsatte arbetet till fredags morgon, d. v. s. tills i går. Då tog jag den färdiga avskriften med mig till mr Harry Pinner.
»'Tack så mycket', sade han. 'jag fruktar, att jag underskattat arbetets svårigheter. Listan kommer emellertid att bli mig till stor hjälp.'
»'Ja, arbetet tog lång tid', svarade jag.
»'Och nu ber jag er vara snäll utarbeta en lista på alla möbelhandlare; de bruka vanligen också föra porslin och lergods.'
»'Gärna — men det kommer även att ta lång tid.'
»'Ni kan ju komma hit i morgon kväll kl. 7 och låta mig veta, vilka framsteg ni gjort. Överansträng er inte! Gå till Day's variétésalong en timme eller så efter middagen — det kan inte skada efter ert stillasittande.'
»Han skrattade, när han gav mig detta råd, och till min stora häpnad märkte jag, att hans vänstra ögontand hade en mycket illa gjord guldfyllning.»
Sherlock Holmes gnuggade belåtet sina händer, under det jag med högsta förvåning stirrade på vår klient.
»Ni ser riktigt förbluffad ut, doktor Watson», sade denne, »men jag skall förklara, hur saken hänger ihop. När jag i London talade med den andre karlen, skrattade han åt mitt beslut, att ej gå till Mawsons, och jag såg då händelsevis, att hans ögontand var plomberad precis på samma sätt. När jag till denna upptäckt lägger det faktum, att figur och röst voro alldeles lika den andres och att endast de kännemärken, som medels en rakkniv eller en peruk kunde ändras, olika, fanns ej längre möjlighet att tvivla: det var samme man, som besökt mig i London. Två bröder kunna naturligtvis i hög grad likna varandra, men det var ju knappast troligt, att de hade samma tänder plomberade på samma sätt. Emellertid hade han följt mig till dörren, och jag gick ned på gatan, så förvirrad, att jag nästan inte visste, om jag stod på huvudet eller fötterna.
»Jag begav mig direkt till hotellet, tog en kall översköljning och försökte klara mina tankar. Varför hade han skickat mig från London till Birmingham? Varför hade han rest före mig? Varför hade han skrivit brev till sig själv? Detta var mer än jag kunde fundera ut. Då föll det mig plötsligt in, att vad som tycktes mig dunkelt och oförklarligt, troligen låge i öppen dag för mr Sherlock Holmes. Jag hade just nätt och jämt tid att hinna med nattåget till London, besöka mr Holmes i dag på morgonen och föra er båda med mig till Birminingham.»
När den unge bokhållaren slutat berättelsen om sitt egendomliga äventyr, uppstod en stunds tystnad. Sherlock Holmes lutade sig bekvämt tillbaka i sitt mjuka hörn, och blinkade vänligt åt mig. Han såg lika nöjd och belåten ut som en vinkännare, den där nyss avprovat något slags extrafint vin från ett »kometår».
»Riktigt trevligt, eller hur, Watson?» sade han. »Det finns i den här historien en hel mängd detaljer, som roa mig. Tror du inte, du, som jag, att en liten visit hos mr Arthur Harry Pinner på Franco—Midland järn-& stålmanufakturbolagets tillfälliga kontor kunde bli intressant nog?»
»Hur skulle vi kunna komma dit?»
»Å — med största lätthet», inföll vår klient livligt. »Ni är ett par av mina vänner, som söka anställning; ingenting är väl naturligare, än att jag tar er med till min principal?»
»Naturligtvis — alldeles utmärkt!» sade Holmes. »jag skulle gärna vilja göra en titt hos den där gunstig herrn och försöka komma underfund med hans lilla
