experiment. Vad kan det vara för egenskaper hos er, min unge vän, som göra edra tjänster så ovärderliga? Eller skulle det vara möjligt, att — — —?»
Han började bita på sina naglar, under det han tankfullt stirrade ut genom kupefönstret; vi fingo ej ett ord ur honom, förr än vi uppnått New Street.
Klockan sju samma afton begåvo vi oss alla tre till bolagets kontor vid Corporation Street.
»Det tjänar ingenting till att vara där före den utsatta tiden», sade vår klient. »Efter allt att döma kommer han dit endast, när han skall tala med mig. Hela den övriga delen av dagen stå rummen tomma och övergivna.»
»Den omständigheten är både intressant och betydelsefull», anmärkte Holmes.
»Seså, för tusan, nu får ni se, att jag har rätt! Där är han — han går där ett stycke framför oss», sade vår klient. Han pekade på en liten, ljushårig, välklädd herre, som med raska steg promenerade på motsatta trottoaren. Just som vi fingo sikte på honom, hördes en tidningspojke utropa sista upplagan av en kvällstidning; vi sågo den lille herrn störta fram mellan droskor och omnibusar, köpa ett nummer och med detta i hand försvinna i en portgång.
»Där är det!» utbrast mr Hall Pycroft. »Han har gått upp på kontoret. Kom med mig, och vi ska' snart ha saken klar!»
Vi följde honom uppför fem trånga, branta trappor och kommo slutligen till en på glänt stående dörr. Vår klient knackade på. En röst inifrån ropade »stig in!», och vi trädde in i det av mr Pycroft beskrivna, omöblerade rummet. Vid det enda däri befintliga bordet satt den man, vi sett på gatan; den tidning, han nyss köpt, låg utbredd framför honom, och när han såg upp från densamma, tyckte jag mig aldrig i hela mitt liv ha sett ett ansikte, så stämplat av sorg — sorg och onämnbar fasa. Svetten pärlade på hans panna, kinderna voro likbleka, ögonen stirrade vilt omkring sig. Han betraktade sin bokhållare, som om han ej alls känt igen honom, och av dennes förvånade min kunde jag märka, att hans principal vanligen ej såg ut på detta sätt.
»Är ni sjuk, mr Pinner?» frågade han. »Ja — jag mår inte riktigt bra», svarade den tilltalade och gjorde synbara ansträngningar att bli herre över sitt illamående. »Vad är det för folk ni tagit med er hit?»
»Den ene av herrarna är mr Harries, från Bermondsey — den andre är mr Price härifrån staden», svarade bokhållaren med flytande tunga. »De äro vänner till mig och duktiga karlar, men ha på sista tiden saknat sysselsättning och hoppas nu, att ni skall kunna ge dem arbete för bolagets räkning.»
»Mycket möjligt — mycket möjligt!» utropade mr Pinner med ett spöklikt leende. »Ja — vi ska' nog försöka skaffa er något att göra. Vilken är er egentliga bransch, mr Harries?»
»Jag har varit kassör», svarade Holmes.
»Jaha — ja visst — vi komma nog att få användning för er. Och ni, mr Price?»
»Jag är bokhållare», sade jag. »Antagligen finnes det arbete också för er — jag skall låta er veta, när vi fått allt ordnat. Och nu ber jag er lämna mig. För Guds skull gå, och låt mig vara ensam!»
Dessa sista ord framstöttes på ett sätt, som visade, att han ej längre härdade ut med det tvång, han ålagt sig. Holmes och jag betraktade frågande varandra, men Hall Pycroft gick ett par steg längre in i rummet.
