viss på, men den hade så bemäktigat sig honom, att den förrådde sig i varje hans handling. Slutligen blev jag övertygad om, att han i min närvaro aldrig kände sig väl till mods och avkortade därför min vistelse i hans hem. Dagen innan jag skulle resa, inträffade likväl en händelse, vilken, efter vad det längre fram visade sig, var av stor betydenhet.
»Vi sutto i våra bekväma korgstolar ute på gårdsplanen, njöto av det strålande solskenet och beundrade den vackra, vidsträckta utsikten, då en husjungfru kom och sade, att en karl önskade tala med mr Trevor.
»'Vem är det?' frågade min värd.
»'Han vill inte säga sitt namn.'
»'Vad vill han?'
»'Han säger, att herrn känner honom och att han bara vill tala vid herrn ett ögonblick.'
»'Visa honom hit då!'
»Ett par minuter senare närmade sig en liten mager karl med krypande sätt och släpande gång. Han var klädd i en luggsliten kavaj med en stor tjärfläck på ena ärmen, röd- och vitrutig skjorta, segelduksbyxor ock stora, nötta stövlar. Ansiktet var grovt och väderbitet: ett stereotypt leende visade en rad ojämna, gulaktiga tänder och han höll sina skrynkliga händer knutna på det för sjömän egna sättet. När han med långsamma, tvekande steg kom fram mot oss, gav gamle mr Trewor ifrån sig ett besynnerligt hickande ljud, reste sig hastigt och störtade in i huset. Inom en sekund var han tillbaka igen; när han gick förbi mig kände jag en stark doft av konjak.
»'Nåväl, min vän', sade han, 'vad vill ni? Kan jag på något sätt hjälpa er? Låt höra!'
»Sjömannen fixerade honom med hopknipna ögon och sitt slöa leende på läpparna.
»'Känner herrn inte igen mig?' frågade han slutligen.
»'Å-å — det är ju Hudson!' sade mr Trevor i en ton av förvåning.
»'Ja visst, go'a herrn — Hudson och ingen annan', sade karlen. 'Fast nog är det trettio år sedan jag sist såg herrn. Här sitter herrn i sitt eget fina hus, och tag får tacka Gud, om jag kan hålla livhanken kvar.'
»'Seså — seså — ni skall få se, att jag inte har glömt forna tider', utropade mr Trevor, i det han närmade mig sjömannen och med låg röst sade något till honom. 'Gå in i köket', fortsatte han med höjd stämma, 'så får ni litet att äta och dricka. Och arbete ska' jag nog kunna skaffa er.'
»'Tack så mycket, go'a herrn', sade karlen med en otymplig bugning. 'Jag är just hemkommen från en två års tur på en åttaknops skuta och skulle gärna vilja vila mig en smula. Jag trodde, jag skulle få det antingen här hos herrn eller hos mr Beddoes.'
»'Såå', utbrast mr Trevor, 'ni vet alltså, var mr Beddoes finns?'
»'Å, Herre Gud, visst gör jag det — jag har reda på alla mina gamla vänner', sade karlen med ett olycksbådande leende, i det han följde med jungfrun in i köket. Mr Trevor mumlade något om, att han varit akeppskamrat med matrosen, när han reste till guldfälten; efter ett par minuter gick han sin väg och lät oss sitta kvar ensamma. När vi en timme senare kommo in, funno vi honom i redlöst tillstånd ligga utsträckt på en soffa i matsalen. Hela uppträdet gjorde ett mycket obehagligt intryck på mig, och jag var glad över att följande dag få lämna Domisthorpe; min närvaro var tydligen högst pinsam för värden i huset.
»Allt detta tilldrog sig under första månaden av sommarlovet. Jag reste till London, varest jag tillbragte
