»'Gav han er någon hälsning till mig?'
»'Han sade endast, att papperen lågo i den bortersta lådan i det lackerade skåpet.'
»Min vän begav sig med doktorn in i det rum, där den döde låg; jag stannade kvar i biblioteket, med huvudet fullt av funderingar över vad som hänt och kännande mig dyster och nedslagen till mods. Hurudant liv hade han väl fört, denne Trevor, som erkänt sig vara boxare och guldgrävare och som sett så mycket av världen? Hur kom det sig, att han råkat i den simple, oförskämde matrosens våld? Varför hade han svimmat vid antydningen om de på hans arm befintliga, halvt utplånade initialerna — varför dog han av skräck, när han fick ett brev från Fordingbridge? Så kom jag ihåg, att Fordingbridge låg i Hampshire och att denne mr Beddoes, som Hudson ämnade besöka och troligen söka avpressa pengar, bodde i Hampshire. Brevet måste alltså ha kommit antingen från Hudson, med underrättelse om att han förrått den hemlighet, som tycktes existera mellan honom och mr Trevor, eller ock från mr Beddoes, i vilket fall det antagligen innehållit en varning till en gammal medbrottsling. Så långt tycktes saken klar och tydlig. Men om jag gissat rätt, hur kunde brevet då vara både groteskt och frivolt, som sonen sagt? Han måste ha misstagit sig, och det måste ha varit affattat på ett av dessa sinnrika, hemliga språk, som betyda en sak under det de tyckas betyda en annan. Jag brann av begär att få läsa det där brevet. Om det fanns någon dold mening i detsamma, ämnade jag ej vila, förrän jag fått reda på den. En hel timme hade jag sålunda suttit försjunken i grubblerier, då slutligen en tårögd tjänstflicka kom in med en lampa; strax efter henne kom min vän Victor Trevor, blek men lugn. Han höll i handen de papper, som du ser här på mitt knä. Sedan han slagit sig ner vid bordet mitt emot mig, drog han lampan närmare till sig och räckte mig den här lilla biljetten, skriven, som du ser, på ett halvt ark grått papper. Den lydde sålunda: 'Den årliga jakten i grannskapet är nu åter börjad. Förste skogvaktare Hudson är hemkommen; har, berättas det, sagt de andra allt. Vi kunna rädda tuppens och er fasanhönas liv'.
»Antagligen såg jag lika förbryllad ut, som du, när jag läste detta budskap. Så läste jag än en gång mycket noggrant igenom det skrivna. Det var tydligen så som jag tänkt: det måste finnas en undermening i denna egendomliga sammanfattning av ord. Eller kunde det möjligen finnas någon på förhand uppgjord betydelse i sådana ord som 'tupp' och 'fasanhöna'? En sådan betydelse vore ju godtycklig — den kunde man på intet sätt sluta sig till. Jag var ej vidare böjd att tro detta sista antagande, i synnerhet som namnet Hudson tycktes bekräfta min gissning, att brevet kommit från Beddoes och ej från matrosen. Jag försökte läsa orden baklänges, men sammansättningen 'liv fasanhönas' ljöd ej vidare uppmuntrande. Därefter tog jag mig för att läsa vartannat ord, men varken 'den jakten grannskapet' eller 'nu börjad skogvaktare' lovade sprida något ljus i saken. Så fick jag helt plötsligt en ingivelse och insåg, att vart tredje ord, med början från det tredje, kunde bilda den varning, som drivit gamle Trevor till förtvivlans gräns.
»Det budskap, som jag läste upp för min vän, var kort men vältaligt i all sin enkelhet:
»'Jakten är börjad. Hudson har sagt allt. Rädda er!'
»Victor Trevor lät huvudet sjunka ner mot sina darrande händer. 'Så är det nog', sade han. 'Detta är värre än döden — det innebär även vanära. Men
