honom kunde vi ej lita; den andre led av gulsot och kunde således ej vara oss till ringaste nytta.
»'Det fanns egentligen ingenting, som hindrade oss att bemäktiga oss skeppet. Besättningen utgjordes av en hop skurkar och skälmar och stod i de sammansvurnas tjänst. Den föregivne skeppsprästen kom ofta in i våra celler för att predika och förmana oss och hade alltid med sig en svart påse, vilken ansågs innehålla traktater och andliga skrifter. Han var så flitig med sina besök, att var och en av oss redan tredje dagen efter avresan hade en fil, ett par pistoler och ett skålpund krut gömda i sin säng. Två av fångvaktarna voro Prendergasts agenter; andre styrmannen var hans högra hand. De enda, mot vilka vi hade att kämpa, voro kaptenen, två styrmän, två fångvaktare, löjtnant Martin och hans aderton soldater samt skeppsläkaren. Men hur säkra om framgång vi än kände oss, beslöto vi att iakttaga alla försiktighetsmått och företaga vårt anfall nattetid. Saken kom emellertid till utbrott förrän vi väntat, och anledningen därtill var denna:
»'En kväll — vi hade då varit tre veckor på väg — hade doktorn kommit ner på mellandäck för att se till en av fångarna, som blivit sjuk. Av ren tillfällighet stack han handen ner i patientens säng och fick där känna konturerna av en pistol. Om han tegat, hade han kunnat göra hela vår väl uttänkta plan om intet; men han var en nervös, ängslig liten herre. Han uppgav ett litet rop av överraskning och blev likblek. Fången begrep genast vad som skett och grep tag i honom; innan han hunnit göra alarm, var han försedd med munkavle och låg med bakbundna händer på sin patients säng. Han hade lämnat dörren, som ledde upp till däcket, öppen, och vi rusade ögonblickligen ut genom densamma. De två posterande soldaterna dödades, så ock en korpral, som kom framskyndande för att se efter vad som stod på. Två soldater till stodo på vakt vid salongsdörren, men deras gevär voro oladdade, och de blevo nedskjutna, under det de försökte sätta på bajonetterna. Så störtade vi in i kaptenens kajuta; just som dörren slogs upp, hördes emellertid ett skott, och där låg den stackars karlen med huvudet på ett sjökort, som var utbrett på bordet, och ej långt ifrån honom stod prästen med en rykande pistol i handen. De två styrmännen hade blivit tillfångatagna av besättningen, och hela 'affären' tycktes avslutad.
»'Salongen låg alldeles intill kaptenens kajuta, och vi begåva oss alla ditin; vi slogo oss ner på sofforna och pratade och skrattade — vi voro fullkomligt berusade av glädje över att åter vara fria. Runt omkring i väggarna funnos små skåp; Wilson, den föregivne prästen, sprängde låset på ett av dem och tog fram åtskilliga flaskor gammal sherry. Vi slogo halsarna av buteljerna, hällde vinet i dricksglas och skulle just tömma dessa, då helt plötsligt en mängd muskötkulor veno kring öronen på oss, och salongen blev så full av rök, att man ej kunde se tvärs över bordet. När rökmolnet försvunnit, såg rummet ut som ett slakthus. Wilson och åtta karlar vredo sig i dödsryckningar på golvet, och bara jag tänker på allt det med vin blandade blod, som överallt rann i strömmar, känner jag mig illamående. Vi voro så häpna och skräckslagna, att vi troligen genast givit tappt, om ej Prendergast funnits. Med ett formligt tjut av ilska, ilade han mot dörren, åtföljd av dem, som ännu voro vid liv. På akterdäcket stod löjtnanten med tio av sina män. Salongens takfönster hade stått en smula på glänt, och genom den smala springan hade de skjutit ner på oss. Vi rusade på dem, innan de hunnit ladda om; de gjorde tappert motstånd, men blevo övermannade — inom fem minuter var
