utropade han och såg helt uppbragt ut. 'Hur kunde någon ge ett så ynkligt litet honorar åt en ung dam med ert utseende och edra talanger?'
»'Mina talanger äro kanske ej så stora, som ni tycks tro', sade jag; 'litet franska, litet tyska, musik, teckning — —
»'Jaha — jaha!' avbröt han. 'Allt det där gör mindre till saken. Frågan är: har ni ett fint fruntimmers — en världsdams — hållning och sätt att vara, eller har ni det ej? Det är allt, vad jag behöver veta. Om ni ej har det, passar ni ej att uppfostra ett barn, som kanske en gång i framtiden kommer att spela en framstående roll i sitt lands historia. Men om ni är en verklig dam av värld, hur kunde man då begära att ni skulle mottaga en lön på mindre än tre siffror? Hos mig skulle er lön till att börja med bli hundra pund om året.'
»Ni kan ju tänka er, mr Holmes, att detta erbjudande tycktes mig, vars tillgångar nästan voro uttömda, alldeles för storartat. Den gamle herrn, som kanske på mitt ansikte läste ett uttryck av misstro, tog fram en diger plånbok och räckte mig en sedel.
»'Jag har alltid för vana', sade han och smålog ytterst vänligt, 'att ge mina unga damer halva deras lön i förskott — de ha ju i allmänhet litet utgifter för sin toalett och sin resa.'
»Aldrig förr hade jag haft turen råka på en så taktfull, förtänksam människa. Som jag redan stod i skuld till flera fournissörer, voro pengarna ofantligt välkomna, och likväl tyckte jag, at det låg något onaturligt över våra förhandlingar och jag ville gärna veta litet mer om platsen, innan jag antog den.
»'Får jag fråga, var ni bor?' frågade jag.
»'I Hampshire — härlig, lantlig trakt — vackert ställe, fem mil på andra sidan Winchester — en härlig trakt, snälla fröken, och ett vackert gammalt lantställe.'
»'Och mina plikter? Jag skulle gärna vilja veta, vad jag skulle få att göra.'
»'Ett barn — en söt liten rustibus på sex år. Å, om ni bara kunde se honom slå ihjäl kackerlackor med en gammal toffel! Smack — smack — smack! Och där ligga tre stycken, innan man hunnit blinka!' Han lutade sig tillbaka på stolen och skrattade, tills ögonen sågo ut som små smala strimmor.
»Jag kände mig en smula förvånad över barnets egendomliga nöje, men faderns munterhet kom mig att tro, att det hela kanske var ett skämt.
»'Således skulle jag ej ha andra plikter? Jag skulle endast ta hand om ett sex år gammalt barn?'
»'Nej, nej — det är inte allt, snälla fröken', svarade han. 'Ert eget goda förstånd säger er troligen, att ni också till viss grad skulle nödgas lyda min hustrus små befallningar — naturligtvis alltid under förutsättning, att dessa på intet vis strede emot det, som passar sig för en ung dam. Ni har väl ingenting däremot?'
»'Visst inte — jag vill gärna hjälpa till med vad jag kan.'
»'Jaha — ja — utmärkt! Er toalett, till exempel — vi ha våra små manér, ser ni, men vi äro snälla och godhjärtade. Om man bad er att alltid nyttja den klädning, man är villig skänka er — skulle ni se något ont däri?'
»'Nej — varför det?' sade jag, högst förvånad över hans fråga.
»'Eller om man bad er sitta på en särskild, anvisad plats — skulle det vara er oangenämt?'
»'Nej — på intet sätt.'
»'Eller att klippa av er håret, innan ni tillträdde er befattning hos oss?'
»Jag kunde knappast tro mina öron. Som ni ser,
