ert arbete nu, och när ni går ner, så säg till, att jag vill tala med Brunton.'
»'Hovmästaren har rest sin väg', svarade hon.
»'Rest! Rest varthän?'
»'Det vet jag inte. Ingen har sett honom; han finns inte på sitt rum.'
»'Hon tumlade mot väggen under det hon omväxlande skrek och skrattade. Förskräckt över detta plötsliga hysteriska anfall, ringde jag efter hjälp. Flickan bars in på sitt rum, alltjämt skrikande och skrattande, under det jag gjorde förfrågningar angående Brunton. Något tvivel fans ej: han hade försvunnit. Hans säng stod orörd; ingen hade sett honom sedan han kvällen förut gått in till sig. Det var svårt att förstå, hur han hade kunnat lämna huset; både dörrar och fönster hade om morgonen befunnits stängda som vanligt. Hans kläder, hans ur och till och med hans pengar lågo i hans rum — endast den svarta klädeskostym, han vanligen nyttjade, var borta. Hans tofflor saknades, varemot hans stövlar funnos kvar. Varthän i all världen kunde hovmästare Brunton ha begivit sig mitt i natten, och vad kunde ha blivit av honom?
»'Vi genomsökte naturligtvis hela huset från vind till källare, men lyckades ej finna minsta spår av honom. Hurlstone är, som jag redan sagt, en riktig gammal labyrint, i synnerhet den äldsta flygelbyggnaden, vilken nu för tiden är alldeles obeboelig; men vi letade igenom vartenda rum, vartenda vindskontor utan att finna minsta spår av den saknade mannen. Jag ansåg det högst otroligt, att han skulle ha givit sig av utan att ta sina tillhörigheter med sig, men var kunde han väl vara? Jag skickade efter länsmannen — resultatet blev detsamma. Kvällen förut hade det regnat, och vi undersökte gräsplaner och gångstigar runt omkring hela huset, men förgäves. Sådan var sakens ställning, när ett nytt skede i utvecklingen drog vår uppmärksamhet från det ursprungliga dramat.'
»'I två dar hade Rachel Howells åter varit farligt sjuk; än yrade hon, än hade hon hysteriska anfall, och man hade måste anställa en sköterska för att om nätterna vaka över henne. Tredje natten efter Bruntons försvinnande hade sköterskan, som såg att hennes patient lugnt insomnat, slumrat till, och när hon tidigt på morgonen vaknade, fann hon sängen tom, fönstret på vid gavel och den sjuka sin kos. Man väckte mig genast; jag tog de bägge betjänterna med mig och begav mig ut på spaning efter den försvunna flickan. Det var ej svårt att finna den väg hon tagit. Vi kunde följa hennes spår över gräsplanen fram till kanten av dammen, där de upphörde tätt intill den med kiselstenar belagda gång, som leder ut ur trädgården. Dammen är åtta fot djup, och du kan föreställa dig våra känslor, här vi funno att spåren upphörde vid den ganska branta kanten.
»'Naturligtvis började vi genast dragga, men lyckades trots alla bemödanden ej få tag i den döda kroppen. Däremot fingo vi fatt i ett föremål, som väckte allas vår förvåning. Det var en linnepåse, som innehöll en massa gammal rostig metall och åtskilliga stenar och kulörta glasbitar. Detta egendomliga fynd var allt, som vårt sökande inbragte oss, och fastän vi under gårdagens lopp anställt efterforskningar i alla riktningar, sväva vi fortfarande i okunnighet om Rachel Howells' och Richard Bruntons öde. Myndigheterna i trakten veta rakt inte, vad de skola taga sig till; därför har jag sökt upp dig — du är vår enda tillflykt.'
»Du kan tänka dig, Watson, hur girigt jag lyssnat till berättelsen om denna sällsamma följd av händelser, och hur jag ansträngde min hjärna att finna en ledtråd
