— 6 —
och hejda en hingst, som går öfver;
med hin jag förr spelar om själen gropojs
och purrar en slagbjörn, som krupit till kojs,
än öfvar en prest i manöver.
En prost anser halfvan på bäsken för synd,
en löffallen mö för ett särdeles fynd
och svär i Guds hus öfver fyllan;
men hemkommen väl, i sitt anletes svett,
han vadar i toddy och drunknar i fett
och vräker predikan på hyllan.
Han går der och plirar, så ljuslätt och rund,
med blågröna ögon på smergelgrå grund,
så blygsam, som Brauns ”lille Calle“,
ja! ren som en oskuld och kysk som en munk;
så svart, som en fluga uppå en filbunk,
der sitter en tour på hans skalle.
Han ligger på bolstrar och hvilar sig trött;
han ler mot Jerusalems döttrar så sött
och kysser dom äfven enstaka;
af dem in natura han kräfver ut allt,
och hjelper ej lampor, han tar mit gewalt,
och gör dem med skriftermål spaka.
