— 9 —
Ett lejon hon tror sig, och är dock ett får;
att pannan sin höja, han rakar sitt hår,
den Platos- och Ciceros-fränden,
han tycker sig vara dem lik, som ett bär,
i ansigtet det dock för ingen del är,
då måtte det vara i . . . .
V.
En ”blåstrumpa“ klottrar och kläcker ut vers,
hon skrifver romaner om folk härs och tvers
och har så ömtåliga nerver;
hon ser i hvar molnstod, som Moses, en Gud,
vapörer hon får vid kanonernas ljud
och nyttjar planchette och konserver.
Men hör hon ett eko af djefvulens namn,
hon skyndar till bibeln, som skutan i hamn,
och prùde, som en mentor, i tonen;
hon ger oss en sexa med andelig spis
och dito en rätt med diverse bevis
för dogmerna och religionen.
Lungsigtiga hjeltar och hektiska mör,
det menniskor är, efter hennes humör,
som renats för gudarnes fester;
