— 14 —
med påsen och alnen han traskar:
”till Norge om för-året kosan han stur,
der tug gäller skäliga, vadmal står dur,
och sluft fås för shirting och askar.“
”Men sulle hans resa för honom gå skällt,
så lägger han in och cederar riellt,
och sätter sen skumpa för kärra;”
bortslumpar kontant hvad han borgat — förstås —
och sia[1] så gå dä la väl i Borås,
och dä, sum ä öfver, får härra.“
XI.
Hofjunkaren sitter och mumsar konfekt
i pelsen vid brasan, och söker sin slägt
i murkna, heraldiska lumpor;
men tål ej en flägt, törs ej valka en buss,
och brukar för gikthosta, torrverk och fluss
kalott och vadderade strumpor.
Förtjust åt sitt permbref på gult pergament,
han småler åt anorna, fyra omtrent,
och darrar af fröjd i tulubben;
- ↑ i st., f. sedan.
