Den här sidan har korrekturlästs
— 21 —
lo-ögat är skarpt, och hans hörsel är fin,
i jorden han gräfver sig, som en kanin;
hans käraste njutning är smuggla.
Att backharen, krämarn, sjuhundradefallt
må vinna, riskerar en smugglare[1] allt;
han sjelfvaste fan kan betjena;
och djefvulens mynt är så godt, som en ann’s;
hvad gör det om egaren ock nyttjar svans,
hästfötter och horn uppå knäna?
Han slutligt förliser mot klippor af nöd,
för köpmansintresset han ”ljuter sin död“
och jordfästes, som en sjelfspilling.
Medaljer och lagrar han fått, om han valt
Heroërnes yrke; sitt fick han betaldt
med en eller annan toJfskilling.
Ve! upphörde smugglarnes älskliga skrå,
det ginge åt fanders med oss straxt derpå:
tänk! vi skulle ut på ett bräde
- ↑ Under benämningen smugglare inbegripes här
endast sjelfva köpmannen, som det insmugglade
godset tillhör.
