— 22 —
med hela vår årslön för bara en rock
(och näppligen dertill den räckte ändock)
af ullfärgadt Norrköpings-kläde.
XVIII.
För att fabrikörerna måtte i ro
få spisa sin tryffel på silfver och bo
i stenhus, som tornet i Babel,
och kräsliga lefva och sväfva ut vidt,
får icke en stentallrick införas fritt;
hvar sockerbit är konfiskabel.
Blott för de högmögende herrarnes skull
belägges det utländska klädet med tull,
beskattas den svenska nationen;
och ändå förmå de ej, om det behöfs,
ens väfva en lapp af ett fikonalöfs
utsträckning, per år, på personen.
Patronernes fosterlandskänsla är skön —
”och skydde dem Gud!“ min uppriktiga bön.
Hvad angår det stegrade priset;
så har den, som köpa ej mäktar, ju rätt
i ”linnkläder“ bli, eller ock rätt och slätt
gå naken, som i paradiset.
