— 30 —
Det gick liksom vatten igenom ett såll,
valuta och ränta blef snart netto noll.
Ack, gossar! jag känner till krutet:
krediten, profiten, ja, rätt allt ihop,
förliste på botten i krögarmors stop,
i debetskolumnen till slutet.
XXIV.
Hvar nykterhetsvän är en tokig pedant,
han ruset fördömer, men säger ej sannt,
och lurar sig sjelf rent förbannadt;
man är ej mer lycklig, än när man är smord,
och Gud, som är skuld till båd’ himmel och jord,
väl bränvinet ”skop,” som allt annat.
XXV.
Man skyr glädjeflickornas slippriga stig,
dem öppet förklarar man örlig och krig,
och slår dem, som huggormar, neder;
men jag tycker om dem, ty deras tendens
är tryckfrihet uti sin högsta potens,
ohejdad af fördom och seder.
De väl instuderat sig i ”det går an;”
att lefva ogifta, som hustru och man;
