— 42 —
hon djefvuln ger verlden, men i hemlighet
hon roar sig sjelf, och hvem undrar på det,
som läppjat på kärlekens nektar?
Hon ville i brudstol, men det bar emot,
för giftaspassionen hon fick aldrig bot,
nu tjenar hon, som är detsamma,
benäget till förkläde, om någon fru
vill ge någop ann’, än sin man, rendez-vous,
och skalkas en stund med sin flamma.
XXXI.
En läsareprest han är just af mitt folk,
det kittlar i själ’n, när försoningens tolk
slår helfvetet opp på vid gafvel
och visar oss andar, som, ända till knän,
der vada precis, som osjäliga fän,
i pölar af fosfor och svafvel.
Han slår uti lagen med knytnäfven takt,
tills taflorna brista för knogarnes magt,
och mödrar få missfall i kyrkan;
små pigor de tjuta af ångest och qval,
de veta att vägen till himlen är smal;
och minnas sin afguda-dyrkan.
