— 45 —
XXXIII.
En spelare gnager, som masken, sitt bo,
han saknar begrepp om all ära och tro,
hans tjusning är kortlek och tärning;
han suger sin nästa till märg och till ben;
vid vaxljusens fladdrande, bländande sken
begår han mång mörksens ogerning.
Han frossar, han rumlar, förstördt är hans skick
roflystnadens furier bo i hans blick,
han sitter hvar midnatt och rafflar;
och skäckarnas klang ljuder hemsk, låter dof;
han är, som en skugga i Lucifers hof,
vid helfvetets glödande tafflar.
Sig hvirflar hans hjerna, sig reser hans hår,
med brännande pulsar han febersjuk står,
den gnistrande bägarn han kramar,
att blodet ur naglarna pressas dervid;
mellan fruktan och hopp der kämpas en strid,
hans samvetsagg hugga som gamar.
Fast minen är iskall, förhärdad och djerf,
han pinas, han svettas, förspänd är hvar nerf,
hans blod är en eldflod, som strömmar;
