— 46 —
och lidelser bada sig vildt deruti,
men vinsten den rakar hans näsa förbi,
som barndomens gyllene drömmar.
Fast mörker der råder i själen och natt,
och hvarje lifsande, aftynande, matt,
som slocknande lampveken flämtar;
det tycks, som han rördes utaf ingenting,
med qväfdt raseri han går laget omkring,
en gast ibland korpar, och skämtar.
Han biter de blåhvita läppar ihop,
han sväljer hvar suck och han tystar hvart rop,
som höjs ur hans svidande hjerta;
förtjuserskor, legda, med honung på mund,
med eldkyssar skingra hans moln för en stund,
och capvinet döfvar hans smärta.
Vid faraobordet han ståndar så blek,
han hädar förtviflad sin lycka, som svek,
till gäldstugan är han sjelfskrifven;
från ”banken” han raglar till sitt kabinett,
lugnt sätter han sig vid sin guldtoilett
och — skär af sig halsen med knifven.
