— 52 —
med allt, som bär kjortel och särk i qvarter,
och långkyssar får man, om ingenting mer,
tills mulen blir hudlös och svullen.
Mol ensam man leds vid; men ar man ett par,
blir britsen ett eden; som svältan, så bar,
är en garnison utan flickor:
med dem blir den tråkiga långvakten kort,
och sköldpaddan, tiden, den jollra de bort,
och fylla båd’ hjertan och fickor.
De kuttra, som dufvor, omkring oss i fält,
och göra kasernlifvet husligt och sällt,
men fordra Jobs tålamod äfven;
sen, om man för länge sig håller till en,
och ur samma bägare pimplar allen,
blir smaken nattstånden och däfven.
Så noga vi räkna ej med deras tro,
och ge de oss korgen, får dervid bero,
vi älska dem utan fördomar;
ack! vår kärlekshandel, den drifs i parti,
och, utan att smuggla, all täflan är fri,
och skiftande träffar och bomar.
