— 61 —
bravour är hussarernas fideikommiss:
allt annat är ovisst, blott döden är viss,
på det kan man slå sig i backen.)
Han högg, som en engel, men svor utaf fan
och förde sin häst, som en gammal uhlan,
i tempona qvick, som en ärla;
ack! det var en pojke med ryck i och gry,
så vig, som en lekatt, så glad, som ett ny,
och pigg, som en qvicksilfverperla.
Kontanter han hade, men ock för dem hål;
vi sköto på fläck med hans hackor till mål,
och flux han stack näsan i stallet,
så hissades pilten med lust opp och ned,
men drickspengar ströko för fan i våld med,
som sågspån i Trollhättefallet.
Han sjöng med oss visor, lättsinnig och yr,
och deltog ibland i små nattäfventvr,
der flickorna sutto emellan —
och rumlade, men ej för smakens skull, ack!
nej, blott med kamrater och vänner han drack,
men då var ock ljud uti skällan.
