— 67 —
ja, sjelfve ”kong Christian ved den höjen mast“
med dem vexlat miner och bytt ögonkast
och följt dem med kärliga blickar.
Furstinnor med ögon, som smälte upp is,
hofdamer, som gåfvo sitt rykte till pris,
förslagna och djupa, som sjöar;
som bröto af hjeltars jernviljor, som rör,
som Ranzau och Tordenskjöld flammade för
och så styrde Dannemarks öar.
Mång borgfru, som följde sin herre i fält,
(och sjelf äfven brutit en lans, om det gällt,)
hvars färg bars i fejd och ringränning,
hvars ära, som skölden, var fläckfri och blank,
som dömde till pris vid tornerspelets skrank,
och undgått förförelsens bränning.
Guds helgon, som klädt sig ”i asko och säck“,
ab’dissor i dok, som kört lustarna weg,
botfärdiga, som ”Sancta Brita“,
bönsystrar, som gisslade sig i sin cell
och läste sitt ave i Soröe kapell,
tills de blefvo bleka, som krita.
