— 70 —
I rustningen svepte, tre multnade män
så till sina herregods kommo igen
från trettioåriga kriget,
I riddarsaln fruar gå upp och gå ner,
man hoppas, man anar, man lyssnar, man ser
åt landsvägen ut ideliget.
tre löjtnanter, mörka i synen som krut,
skarpögda, som örnar, och raka som spjut,
clanchefer från Skottlands högländer,
till têterna sprängde och dundrade halt,
och eko det återgaf femtiofalt
kring Roxens förtjusande stränder.
Hvar knekt i sin lucka stack in i galopp,
kyrasserna skramlade och skrämde opp
en hel kull gräsänder i vassen;
der låg midt framför dem en herrlig fasad,
och vägen gick genom en tredubbel rad
af lindar till första terrassen.
Det var redan sent, emot midnatt det led,
när likfärden tyst öfver vindbryggan skred,
vid sorlet af ringlande bäckar;
