14.
I hvarje koja, hvarje by,
Dit tecknet kom, blef vapengny.
Från treflig dal, från ödslig skog,
Hvarenda man till mötet drog.
Ej Melis saktade sin takt;
Ty sen han tecknet höjt, och sagt:
“Vår samlingsplats är Lanriks äng!”
Så ilade han bort i fläng. —
Straxt fiskarn släppte not och ref,
Och smedens jern i härden blef.
Från sin till hälften skurna teg
Gick skördarn bort med tunga steg.
Förutan herde hjorden gick;
I fåran plogen stadna fick.
Och murarn sprang från slef och kalk,
Och jägarn slängde bort sin falk;
Ty hvarje Alpines ättlägg var
Straxt redo till sin Clans försvar. —
Så, kring det hela, vida land,
Gick larmet ned till Achrays strand.
Ack, vackra sjö, din enslighet
Blef störd af krigets ryslighet!
Omkring ditt lugna, djupa sköt,
Är bergs och lundars sömn så söt,
Att sjelfva lärkans röst för skär,
För högljudd tycks, för lugnet der.
