Den här sidan har korrekturlästs
91

Som hopp och glädje väckte,
Och källan är förrunnen
Som bittra törsten släckte;
Men källan fylles åter
Af molnens rika flöden;
Men enkan fåfängt gråter,
Ty Duncans sömn, är döden.

Af åkermannen skördas
De ax, som äro mognast,
Och högst hans minne vördas
Som fyllde pligter trognast.
Och bort af nordanvinden
De vissna löfven fördes;
Men grön var denna linden
Då han af blixt förstördes. —

Du kloka råd i friden:
Du snälla fot i fara:
Du röda hand i striden:
Må lugn din hvila vara! —
Som daggen uppå häcken
Som bubblan uti brunnen
Som skummet uti bäcken
Du är från oss försvunnen!

17.

Se Stuma,[1] som förundrad står
Och ser sin herre lagd på bår;

  1. Trogen, ett hundnamn.