92
Den hund, som vid hans horneklang,
Som blixten öfver heden sprang,
Nu reste borst, med trotsigt hot,
Liksom han hört en fremlings fot.
Det var ej sorgens tysta gång,
Men brådskans eller rädslans språng;
Af häpnad hvarje gäst stod stum,
Då i det starkt upplysta rum
Så varm och dammig Melis stod,
Höll fram sitt kors, bestänkt med blod,
Och ropade med röst så sträng:
“Vår mötesplats är Lanriks äng!”
18.
Som hufvudman för Duncans stam
Den unge Angus trädde fram;
Han mottog krigets hemska tolk,
Och spände fadrens svärd och dolk
Vid sidan. Nu han såg sin mor,
Hvars sorgsna blick kring rummet for.
I hennes öppna famn han flög,
En afskedskyss på kinden smög,
Och snyftande hon sad': “Min son!
Farväl! Farväl! Fort härifrån!”
Han hastigt såg på fadrens bår,
Från ögat slängde bort en tår,
Drog andan djupt, men oförskräckt
Med fjädrad mössa stod betäckt,