Den här sidan har korrekturlästs
93

Och, fålen lik, som första gång
Får ila fritt i modigt språng,
Så öfver berg och dal och fors,
Han sprang med Rodriks brända kors.
Så länge enkan sonens steg
Än hörde, gret hon ej men teg;
Men då den man, som tecknet fört
Hon såg stå qvar med ögat rördt,
Hon sad': “Din frändes lopp är gjordt,
Han ärendet bordt skaffa fort!
Sen eken fallit, till försvar
Duncraggan blott en telning har,
Dock, då min son går i sitt kall,
Af Gud han säkert skyddas skall.
Men J, som på så mången färd
För Duncan dragit edra svärd,
För sonen skynden i gevär
Och lemnen barn och qvinnor här!”
Straxt vapenbrak och krigiskt tal,
Sig spridde uti svartklädd sal
Och ifrån väggen husets folk
Fort ryckte värja, sköld och dolk.
Ur enkans sorgsna öga gick
En klarnad, lifligare blick;
Liksom hon trott att härnadsskrik
Än kunnat väcka Duncans lik.
Men denna lånta styrka snart
Försvann vid nya tårars fart.