96
Förstörde piparnes musik,
Och så den unga, vackra brud,
Uti sin nya granna skrud,
Likt rosenknoppen daggbestänkt
Med kinden högröd, ögat sänkt.
Uti sin hand, som sedig mö,
Hon höll en näsduk, hvit som snö.
Med stolta steg och eldig blick
Vid hennes sida Norman gick;
Tyst brudens moder, huld och god
Bad dottren vara vid godt mod.
21.
Vid kyrkogårdsporten, store Gud!
Hvem möter dem? Hvad olycksbud!
Han flämtade af hastigt lopp
Och smutsig var från tå till topp;
Ifrån hans kläder vattnet föll,
Hans hand det brända korset höll,
Uti hans öga sorgen sam,
Sitt tal han hastigt förde fram:
“Vår mötesplats är Lanriks äng:
Spring Norman från din bröllopssäng.!”
Ack! Skall han byta denna hand
Nyss fäst vid hans med heligt band,
Mot korset, märkt med eld och blod!
Den sol, som nyss så vänligt stod
På fästet, och det unga par
Gaf hopp om ljufva, sälla dar:
