Den här sidan har korrekturlästs
117

9.

Ack, Douglas bortgått längese'n,
Och Elin satt uppå en sten
Vid kulans ingång; tåren flöt
Och sorglig suck ur hjertat bröt.
Förjäfves gamle Skaldens röst
Försökte gifva någon tröst:
“Han återkommer lugn och nöjd
Och då förvandlas sorg till fröjd;
Det var nog tid att skaffa dig
En fristad långt från detta krig,
Då sjelfva Alpines vilda svärm
För stormen sökt sig ett beskärm.
Jag båtar hela natten såg,
Med tända bloss, på insjöns våg,
Liksom då norrskensstrimmor gå
På nattlig himmel, mörk och blå.
I dag vid holmens strand så tätt
De skockat sig, på samma sätt,
Som vildgäss uti vassens bryn
När örnen seglar ned från skyn.
Då hela denna djerfva slägt
Från fasta landet flytt förskräckt,
Din far med skäl sig möda gjort
Att skaffa dig en tillflyktsort.”

10.

Elin.

“Det blott en förevändning var,