132
Murdoch.
“Hon heter Blanca, och blef förd
Från Devan, till förståndet rörd,
Den samma dagen hon stod brud,
Och togs till fånga i sin skrud.
Det heta brudgum stridde väl;
Men Rodrik honom stack ihjel.
Jag undrar at hon nu är här;
Men ofta nog hon rymma plär. —
Bort, toka! Straxt till Maudlin gå!
Jag eljest slår dig brun och blå.”
Fitz James.
“Håll! Om du slår ett enda slag,
Dig ned i djupet vräker jag,
Så fort att ingen båll så flög.”
“Tack, tack!” sad' dåren och sig smög
Till Riddarns sida, “denna qvast
Af fjädrar, som jag gjort i hast,
För att i luften skickas kring
Till William, med min vigselring,
Jag ej i dalen kasta skall
Att bädda för den skälmens fall;
Nej, vid den hvassa, klufna sten
Må vargen frossa på hans ben,
Och manteln, uppå törnen hängd,
Skall låcka hit en gräslig mängd
Af korpar, som med hesa skrål
Må bjuda örnen läckert mål.”
