Här hjelper icke hot, ej bön,
Spring: lifvets frelsning är din lön;
Ty hinner du ett stycke fram,
Så räddas du af Alpines stam,
Som sig i skogen gömt; — men nej!
Du dina fränder träffar ej,
Ty Sachsaren med värjan hött
Och nu — han dig i ryggen stött.
— Der låg han uppå ljungen sträckt,
Som tallen af en åskvigg bräckt!
Hårdt Riddarn drog, och med sin fot
Han kraftigt spjernade emot,
Förrän han värjan fick igen;
Och lutad öfver uslingen,
Han såg hur svarta blodet flöt
Och döden bofvens öga slöt.
Se'n, i ett mera sansadt skick,
Till Blanca han tillbaka gick.
29.
Hon hade satt sig vid en lind,
Med handen under bleknad kind,
Och då hon piln ur såret drog
Såg hon derpå och bittert log.
Sin blomsterkrans och fjäderprakt
Hon blodiga i gräset lagt;
Och då Fitz James, så huld och öm,
Försökte hejda lifvets ström,
Hon sade matt: “det fåfängt är,
