136
Jag känner att mitt slut är när;
Men jag på många Herrans dar,
Så redig mig ej funnit har,
Och i den mån mitt hjertblod flyr,
Blir äfven hjernan mindre yr.
Fast stackars Blanca måste dö,
En oförrättad, värnlös mö,
I dig en hämnare hon får;
Jag det af dina ögon spår. —
Se denna hårlock! I min nöd
I galenskap och till min död
Jag ständigt bar den vid mitt bröst;
Den var min jemmers enda tröst.
Det håret förr var gult som ditt,
Fast det af tårar nu är hvitt;
Jag vill ej säga när det skars
Och af hvad orsak som det bars;
Jag blir så yr; men denna skatt
Som plym på mössa, hjelm och hatt,
Du bära skall, tills solen stekt
Och regnet denna blodfläck blekt;
Jag yrar än! — O Gud mig gif
Förnuft till slutet af mitt lif!
Hör främling! Svär, en riddared
Vid Blancas blod, som för dig led:
Att när en gruflig man du ser,
Som Alpines Clan sin hyllning ger,
Med fjädrar svarta, manteln grof,
Och handen blodig, rik af rof;
