Din lit till himlens bistånd sätt
Och hämna Blancas oförrätt!
Smyg bort: försåtet väntar dig!
Farväl, gå ej på trampad stig!”
28.
Fitz James var käck, men öm och god:
Ur ögat brast en tåreflod,
Då han med vred och sorgsen blick
Såg Blancas sista ögonblick:
“Må Gud ej hjelpa i min nöd,
Om jag ej hämnar Blancas död!”
En lock af flickans hår han tog,
Som han med Williams sammanslog,
Och flätan, blodsprängd, satte fast
På mössan, vid sin fjäderqvast:
“Vid sjelfva sanningen jag svär:
Ej annan sinnebild jag bär,
Tills värjan jag i Rodrik stött
Och flätan i hans hjertblod blött.
— Men tyst! Hvad båda dessa rop?
Jag tro man skallet drifver hop?
Men hjorten kan försvara sig.”
Nu vek han af från banad stig
Och trängde fram bland kärr och snår,
Der han ej såg det minsta spår,
Men måste ofta vända om
Då han till berg och brådjup kom.
Försagd, af törst och hunger tärd
