138
Och tröttad af sin långa färd,
Beslöt han hvila sig en stund
Uti en mörk och lummig lund.
“Af alla mina äfventyr
Det sistas utgång mest mig bryr;
Men huru kunde jag väl tro
Att detta arga getingbo
Här skulle svärma ut så fort,
Som rustningen i Doune man sport?
Likt hundar stöfva de omkring,
Hör deras hvissling, stoj och spring!
Om härifrån jag vågar gå
De mig i sina giller få
Och äfventyret slutas dumt;
Jag dröjer här, tills det blir skumt!”
29.
Så småningom blef skogen mörk,
Lugnt slumrade båd' asp och björk,
Ur dvalan väcktes ugglan opp
Och räfven tjöt på kullens topp;
Men ännu var det lagom klart
För vandringsmannens dolda fart.
Med örat vaksamt, foten tyst,
Han lyssnade på minsta knyst;
När han på tå i gräset gick
Och öfver bergras klättra fick.
Men sommarnatten, fastän klar,
I kärr och skog så kylig var,
