146
Och nedanför i morgonprakt,
Låg lugn och klar den sköna trakt
Emellan floden Teith och Forth,
Till Stirlings torn, som smälte bort
I horisontens dunkla grund.
Men snart de kommo i en lund
Så tät, att deras längsta blick
Knappt längre än en lanslängd gick.
Så ojemn stigen blef och trång,
Att handen stödde fotens gång
Och kinden refs af törnets tagg
Och badades af buskars dagg;
Den daggkristall, som ren och klar,
I flickans tår sin urbild har.
3.
De togo snart en annan led,
Som till den djupa dal gick ned,
Der Vennachar med silfvervåg
Till hafvet gör sitt lugna tåg.
Här, nästan lodrätt, Ledis fjell,
Sig sänkte vildt, med häll på häll,
Och stigen sjönk från pall till pall
Kring stenblock, lutande till fall,
Så svår, att den med hundra man,
Mot en armé försvaras kan.
De hvassa klyftors tunna dok,
Var vresig björk och risig bok,
Och ek, som vinden krympt till dverg,
