Att väpnarne knappt hunno med;
I kapp med floden i fullt sträck
Med forsens far de drefvo gäck.
Dounes stolta torn, som syntes klart,
I skogen återsjönko snart;
På Drummonds gator elden for
Ifrån de raska hästars skor;
De summo öfver Forthens våg
Så trög, så grumlig och så låg;
Och uppå stranden kommo opp,
Med plaskning, djerfva skutt och hopp;
Till höger lemnades en höjd,
Och framför sig Fitz James, förnöjd,
Såg Nordens bålverk — Stirlings slott,
Så majestätiskt, mörkt och grått;
Och, rundtomkring, dess trefna stad,
Som sken i morgonsoln så glad.
19.
Men då Fitz James red opp som bäst
För backen, höll han in sin häst
Och gaf sin väpnare en vink,
Som flög till honom i en blink.
“Ser du, på bergets brant, de Vaux,
En gråklädd man till staden gå,
I enkel drägt, men rak och lång
Samt stolt och manlig i sin gång?
Säg, hvarför klättrar han så der
Och vet du hvem den gubben är?” —
