166
“Nej, på min ära; men jag tror
Det är en bondlurk, rask och stor,
Som skulle passa till soldat.”
“Fy skäms, de Vaux! Har icke hat
Och afundsjuka skärpt din blick?
Långt förr'n han uppför berget gick,
Jag såg och kände denne man;
I Skottland ingen går som han.
Jag mins den jett-gestalten väl,
Det Jakob Douglas är, min själ!
En farbror till den grefve, vi
För högmålsbrott dömt fågelfri.
Fort, fort till Hofs, att varning ge
Om fienden, som vi fått se!
I tid Kung Jakob veta bör
Att Douglas honom nalkas tör.”
Till slottet tog han annan led
Och genom lilla porten red.
20.
Från klostret Cambus Douglas gått,
Att söka kungen på dess slott,
Och nu uppå den branta stig
Han sorgligt talade för sig:
“Hvad jag befarat, sannt då är,
Ty Malcolm redan fjettrar bär;
Och äfven Rodrik, stolt och djerf,
För min skull rusar till förderf.
Jag ensam dessa vänners lif
