Sin herre trogen, var och slug —
Den bästa hund i Skottland fanns —
Såg hjorten, och i munter dans
På älskad jagt, med glädjeskri,
Flög kungens hundar flinkt förbi,
Och hennes skarpa tand med hast,
Satt uti djurets ljumske fast.
Men kungens plumpa jagtbetjent,
Som Lufra hindrade för sent,
Dock henne med sin tunga staf
Ett väldigt slag på ryggen gaf.
— Sin Konungs köld, dess hofs förakt
Re'n Douglas rönt, men intet sagt;
Än mer, hans själ det prof bestått,
Att han af pöblen ömkan fått;
Men Lufra var vid mildhet van,
Hans vakt och sällskap hela dan,
Och Elin förr, med barnslig hand,
På Lufra ofta kransar band;
De lekt ihop, och då han såg
Sin hund han Elin kom ihåg.
Med högröd kund och glödhet blick
Han häftigt genom hopen gick,
Som lätt och villigt skiljdes åt,
Likt vågen för en segelbåt.
En örfil blott, och kungens dräng
Låg sanslös på den gröna äng;
Slik örfil ingen annan slår
Fast handske utaf stål han får.
