Den här sidan har korrekturlästs

176

Och enskild hämd af sådan vigt,
Att derför slitas må de band,
Som sammanhålla kung och land?
Nej, tron mig, det min olyckslott
Min grämelse skall öka blott
Om jag får veta att de jern,
Som borde vara Skottlands värn
Och våra fiender en skräck,
Af bröders blod fått skamlig fläck;
Och veta, att i fruktlös tvist
För mig sin son en moder mist,
Att enkan saknar mannens stöd
Och barnen gråta fadrens död,
Och fosterlandet tror, att jag
Förmått er trotsa landets lag?
Nej, varen lugne, och jag svär
Er ifver är mig dubbelt kär.”

29.

Det talet hopens ilska bröt,
Och mången tår i stället flöt,
Liksom en storm tar hastigt slut
Då regn ur molnen brister ut.
Till himlen höjdes blick och hand
Med bön för den, sitt fosterland
Mer älskade, än eget lif,
Och undanröjde inhemskt kif.
Här lyftas barnen av en mor
Att visa dem den kämpen stor,